Igår fick en av mina söner höra av en kompis att han är fattig.
Min son frågade, hur kompisen riktigt menar då?
- För att vi bor i radhus och har bara en bil. Blev svaret då.
Detta känner jag att jag vill öppna upp lite kring.
Först och främst. Hur i hela friden har det blivit så, att barn går runt och gämför materiella ting samt anser att vad man har och inte har innom denna kategori, utgör huruvida man är rik eller inte?
Var gick det snett och hur långt måste vi backa för att korrigera det?
Jag har hela mitt liv haft starka principer och åsikter över hur jag vill leva mitt liv. Likaså har jag principer över hur jag vill att mina barn skall se på världen och hur den snurrar.
Jag vill att mina barn skall förstå innebörden av saker och ting, uppskatta saker som verkligen betyder något, behandla alla lika, visa empati och bemöta allt och alla som kommer emot så öppet som möjligt.
Om det är något jag hatar så är det fördomar!
Tyvärr så verkar det som att vi människors starkaste sinne efter typ synen, är att bygga upp fördomar om allt och alla.
En annan sak jag också hatar över allt på jorden är den yttre pressen på att du måste vara, äga, se ut som alla andra för att passa in.
Världen låtsas som att det är okej att vara "laid back".
Det är fullständigt okej att inte sminka sig, bara du är naturellt vacker som du är, för allas trevnad. Det är fullständigt okej att vara avklädd på sociala medier, sålänge du inte ammar ditt barn ,för det är motbjudande!
Du ska vara dig själv bara du faller inom ramarna för vad som förväntas av dig. Du ska ta för dig utan att vara i vägen.
Vi säger ett men menar nåt annat.
Nu drog jag iväg från ämnet lite här, backt to the thing with money!
Jag har en solklar livsfilosofi, och den är;
Trots att jag vann en miljon på lotto idag, skulle jag inte ändra något i mitt liv imorgon!
Detta håller jag starkt med mig och försöker påminna mina barn om varje dag.
Oavsett om jag badade i pengar skulle mina barn fortfarande dela rum med varandra, jag skulle fortfarande anse att man kan gympa barfota i skolan (så gjorde vi när jag var liten) och ingen i detta hus skulle få nyare smartphone eller egna datorer.
Vi skulle fortfarande också ha hemmasysslor och handla på secound hand trots att vi vore miljonärer.
Min livsåskådning skulle aldrig bryta, ifall att det trillade in en miljon eller två på kontot. Den är och förblir och jag önskar bara att alla kunde få leva utifrån sina egna principer utan att bli ifrågasatt eller ställd mot väggen.
Min gammelmormor ( min mammas mammas mamma) vann på lotto, för typ 200 år sedan. Den gången trillade det faktiskt in någon enstaka miljon på kontot. Det var mycket pengar på den tiden (när dinosaurierna vandrade) Men hon sparade endå vartenda jäkla chokladpapper efter att ha bjudit på en pralin, dessa chokladpralins papper samlade hon sedan i tomma burkar inne i köket. Hon vikte också varje gång försiktigt ihop presentpappret på klapparna hon fick på julafton för att återanvända det i ett senare skede, och trots att hon fick nya stickade strumpor så gick hon endå i sina gamla som det var stora hål i.
-"man måste gå slut de gamla först!"
Detta var min gammelmormors principer, trots att hon var miljonär!
Hon ändrade ingenting trots att hon vann på lotto, hon var redan lycklig och nöjd före hon blev "rik".
Kunde bara lite fler vara som min gammelmormor?!
Senast inatt när jag vakade med Alfa igen scrollade jag genom instagram och fann ett konto vars familj med två barn bodde i en minibuss.
jag blev med ens världens mest avundsjuka människa!
Vilken rikedom att få leva så!
Jag har faktiskt drömt om att få bo i en husbil!
Att få ta hemmet med mig och köra runt, upptäcka nya platser och människor, stanna där jag tycker att "här vill jag sova inatt" och istället för tavlor på väggen skulle jag ha alla världens konstverk direkt utanför dörren.
En liten hemlig dröm jag har.
Mindre yta att städa, mindre saker att hålla reda på, mindre materiellt som tynger ner, stressar, less is more!
Det sissta jag tänkte på, var om denna familj var rik eller fattig på grund av valet att bo i minibuss!
Jag har mina principer, jag har min livsfilosofi och vad jag önskar är, att vi alla kunde lära våra barn acceptera att vi alla är olika.
Bara för att du väljer att leva såhär så betyder inte det att jag också ska leva så.
Lär barnen att se på livet ur olika synvinklar.
Kanske dom inte har bil för att de sparar pengar till att segla jorden runt?
Kanske äger dom inte bil för att dom vill värna om miljön?
Kanske dom rentav inte har bil bara för att undvika all stress som ägande av bil faktiskt innebär?
Ni hajjar?
Barn ska inte se på ytan och väga sitt värde, inte heller väga sitt värde i saker, kvadratmetrar eller storlek.
Detta bringar inte världen något gott på lång sikt.
Barn skall värdera i relationer med andra, i sig själva, i sin självkänsla.
Vara i interaktion med sin omgivning och med sina medmänniskor.
I grund och botten är vi alla lika och har precis lika värde och så ska vi bemöta och få bli bemötta.
Mina barn är såpass säkra i sig själva att kommentarer som denna kompis hurkla ur sig igår tack och lov inte gör någon större inverkan.
Men jag vet också att pengar kan vara ett känsligt ämne för många andra.
Det utgör ofta grunden för till exempel mobbning i skolor och vill även sätta tydliga gränser för hurudan status det stämplas i pannan på dig.
Därför önskar jag att alla, barn som vuxna kunde se på varandra med riktigt blåa ögon först. Lär barnen vara öppna och sluta upp med att väga ditt värde i vad du äger.🙏
Tack och förlåt!
//Sanna
MENY
1