Wilma gör mig sjuk.
Orka tjata om att "det var bättre förr" man faktum är att jag tror Wilma-fenomenet är en bidragande faktor till min prestationsångest!
Inlägget i sig är en stöttpelare till DETTA inlägg jag råkade komma över på facebook. En finsk mamma hade skickat in och avreagerat sig lite och anklagade "wilma" för att vara satans eget påhitt. Jag rent av jublade av känslan av samhörighet när jag läste hennes åsikt om wilma och vilka känslor det väcker.
 
Jag fattar helt enkelt inte, hur dessa pedagoger rent ut sagt orkar.
Orka skicka diverse mejl på wilma så gott som dagligen med notifications som " idag har sixten varit aningen okoncentrerad på lektionen" "idag har sixten sagt några ord för mycket" "idag har sixten lämnat gummit hemma" "idag kom sixten 2 min försent till klassrummet för att han gick på toaletten".
Jag känner att jag blir galen.
Om det ska läggas såhär mycket tid och energi på att lägga fokus på vem som har sitt suddigummi hemma och vem som kanske viskade med kompisen på timmen är det ju inte ett dugg konstigt att självaste undervisningen blir lidande.
Lärarna har vell för fullt upp med att skriva upp alla bagatell-detaljer som sedan skall skickas ut till föräldrarna för att få dem att känna sig ännu mer värdelösa än vad de redan gör och istället rusas det igenom nyaste matematik-kapitlet och dom elever som inte hinner med skickas istället vidare för psykologutredning på direkten.
Är det bara jag eller går det liksom åt fel håll här?!
Kanske det rent av är så, att det är läraren som behöver en resurs för att hinna med alla ordentligt?  Lägga ner större tyngd på undervisningen och få alla att förstå och tycka det är roligt att lära sig nya saker?! Om de hade en resurs som kunde skriva upp alla små bagateller ditt barn gör under en skoldag, så kunde läraren istället koncentrera sig på att få eleverna att lära sig något också.
Plus att ju lärarna hamnar sätta av sin privata egentid på att skicka alla dessa wilma meddelanden, det måste ju vara aningen stressigt för dem också ju?
 
Enligt mig, så är det rent omöjligt att lyckas i "wilma-världen". Hur jäkla mycket du än skriver upp eller förbereder så råkade endå Sixten bli kissnödig och missade 2 minuter av lektionen och därav får en anmärkning på Wilma.
Jag är så förbannat slut på att varje dag efter skolan gå igenom sådana här saker med barnen här hemma, orkaaaaah liksom "förhöra" varför hen promt måste bli kissnödig just precis före lektion alltså?! (och så har jag ju som sagt 3 skolbarn.....ni kan ju räkna mängden wilma-anmärkningar med rubriken "kisibrått"😩)
Sedan har jag också märkt att även barnen börjar känna enorm press tack vare wilma, minsta lilla misstag antecknas ju upp och så får dom höra om det hemma.
Personligen så förespråkar jag positiv uppmuntran (samt begreppet "barn ska vara barn") och jag har även personligen bett lärarna att alltid även kommentera vad barnen gjort bra i skolan, så jag kan berömma dem här hemma i samband med kritik.
Inte endast dessa onödiga toalettbesök, dessvärre tycks det va mycket enklare att anteckna dessa än positiva prestationer som barnen lyckats med i skolan.
Det senaste jag har fått på wilma är att Leevi har kasstat en snöboll.........EN SNÖÖÖÖBOLL??!
Så han får börja sin vecka efter sportlovet med kvarsittning alltså.
Okej, jag hajjar, en snöboll kan  träffa någon i ansiktet och regler finns till för att följas och det måste min son lära sig och acceptera.
Men kan inte annat än säga att jag förstår honom, när han säger till mig när vi pratar här hemma att "Det kliar så i fingrana att kassta en snöboll mamma nu när det finns så mycket snö!"
I feel you son!
När jag gick i skolan var snöbollskrig det enda vi gjorde på rasterna!
Före det ringde ut gjorde vi krigsmålning med kritor i fejjan, valde lag och när vi väl kom ut fanns det murar och borgar och hann man under förra rasten hade man redan gjort snöbollar i olika storlekar färdiga och förvarade i en hög redo att kastas på motståndarna.
Och gjorde man inte det så var det kungen på toppen.
Vi hade askul, ingen dog och såvitt jag vet är vi inte sämre människor idag för det!
 
Men här sitter vi idag som föräldrar, och läser och förundrar oss på wilma över vad det är för fel på våra egna barn som glömmer suddigummet hemma, måste kissa på lektionstid eller kanske inte orkar stirra blint på tavlan hela.jävla.tiden.
Eller kastar en snöboll ute på vintern.
Vart är vi påväg egentligen?
 
Avslutar med att åter säga att det finns två sidor av varje historia. Wilma har säkert sina bra sidor också ( har ni någon på lager så ös på, mina egenskaper är tyvärr endast negativa just nu) och tekninken idag har både sina för och nackdelar. Åter är detta endast min åsikt, och den är att jag skulle klara mig jädrans bra utan wilma (för det gjorde vi förr också!)
 
Puss//Sanna.
Inget succèkliv in på det nya året precis!
Hejsan på er!
Tja, vad ska man säga........2019 kom verkligen med sina utmaningar, på direkten.
Jag vaknade den 1 Januari detta år som vilken morgon som hellst. Klev upp ur sängen och började göra i ordning frukost i köket. Anade ingenting, inte ens när jag skulle skala äggen och kasstade själva ägget i sopan och placerade skalen på tallriken.......... en typisk grej för att vara jag tänkte jag bara😄.
Innan jag skulle lägga lillen för sin lur i vagnen damsög jag och upptäckte att jag hade en aningen värk i ryggen samt att min nacke verkade stel, jag tog tempen men hade ingen stegring what so ever.
Med lillis i vagnen hade jag min chans att åka och träna inför dagen men stog lite i valet och kvalet för om jag skulle åka iväg eller ej.
Efter att jag hade mätt tempen 3 gånger och inga tecken på förhöjd kroppstemperatur och inga som hellst förkylningstecken heller bestämde jag mig för att åka till gymmet iallafall trots en liten magkänsla (Som jag lovar och svär att ALDRIG mer missunna!!) Försökte intala mig att det kanske var vinglaset jag avnjöt på Nyårsafton som spökade i systemet, eller kanske att jag vakat mycket med lillis igen de senaste dygnen.
Vanligtvis brukar jag ju känna mig mycket bättre efter att jag tränat plus att eventuella lås i nacke och rygg brukar öppna sig efter att jag utfört ett träningspass.
Dock blev det inte bättre under träningens gång, samma "värk" känsla i kroppen bestod.
Det blev ett kort träningspass, men ansträngde kroppen tillräckligt för att den skulle ge igen med en temp på 38,5 ett tag efter att jag kommit hem från gymmet.
Fan, tänkte jag bara.
Om jag bara kunde vrida tillbaks tiden och lyssna igen på vad magen hade att säga mig och stannat hemma istället. Detta är en sån otroligt dum miss och till på köpet av en person som borde ha full kompetens innom detta område. Igen visade det sig att trots att allt verkar fullt okej så ska du trots det lita på magkänslan och vila även fasst du ej har stegring eller andra symptom. Kroppen vet vad den signalerar och du bestämmer själv för om du vill lyssna eller ej.
jag och min ensivhet trodde sig veta bättre än magkänlsan och vad den försökte berätta till mig. Denna gången slutade det med ett dygns väldigt hög feber plus nässelutslag över hela kroppen från och med dygn två.
Jag orkade just och just amma min lille son utan att svimma och som dessutom velat äta igen hela 6 gånger per natt. Som tur var råkade mannen ha ledigt 2 dagar när jag blev sjuk men även han lider av "manflu" at the moment så vi har fått turas om med att sätta in våra superkrafter för att ta hand om det praktiska här hemma.
Som tur är har jag nu blivit kvitt febern men nässelutslgen består. Jag ser ut som en kräfta och det kliar något fruktansvärt mellan varven. Trött samt otroligt medtagen försöker jag här nu klara av vardagen under tiden som mannen är på jobb.
 
 
 
 
 
 
Såhär såg jag ut igår kväll och läget har ej förändrats.
Lionel blev ju sjuk den sissta skoldagen före jul-lovet och hade hög feber i dagran tre. På julaftonsmorgon kom han in till vårt sovrum klockan 04.00 på morgonen och viskade "Mamma....jag mår bra nu!"
Det var det enda jag önskade mig i julklapp, att min Lionel ska få vara frisk och få njuta av julafton.
Den 30.12 på eftermiddagen blev Aurora sjuk, också hon hade hög feber i dagarna tre. Hela jul-lovet har så gott som gått åt till att någon luggit deckad i feber, och jag som aldrig brukar ta på mig ungarnas feber/flunssor kanske skulle ha besparats om jag bara hade väntat lite till före jag beslöt mig för att åka iväg.
Jag har även varit i kontakt med läkare och han tyckte att vi skulle vänta ut läget, Sålänge febern hålls nere och jag ej får andnöd eller att rodnaden går ut till ögat så väntar vi och ser. Några labbprover skulle säkert heller inte visa något då det rör sig om en överansträngning och läkemedlen jag kan ta är begränsade då jag helammar vår minsta. Hög smärt tröskel som jag har så väljer jag att härda ut och fortsätta amma. Detta anser jag vara bäst för mig och min bäbis💗
Jag har redan bett alla de högre krafterna att lillis INTE ska bli smittad och bli sjuk! Men eftersom mitt fall antagligen handlade om att jag överbelastade kroppen och mannens förkylning troligtvis är på grund av stress så hoppas, tror och vill jag att vår lilla bebis ska besparas. Vardagen kan vara bra påfrestande ibland hörni, och det sätter tydliga spår i vårat immunförsvar.
Låt mig och min miss bli ett tydligt exempel över hur ni INTE skall gå till väga!! För ett dumt huvud lider hela kroppen, och även den mest erfarna kan missta sig. Även jag är ju en männsika.
Ändå strider jag med mig själv över hur mycket jag ligger efter nu pga att jag legat sjuk. Tvätten svämmar över, saker ligger spridda överallt och trots att vi med nöd och näppe fick ut granen idag morse så har vi barr ända in i sovrummet😩
Världsliga saker men ju mer man ligger efter destu mer och längre tar det att ordna upp igen, en hemma-mamma har sannerligen inte råd att vara sjuk hon heller.
 
Trots missödet behålls min tacksamhet. Det är det enda rätta. Barnen mår bra, solen skiner för omväxlings skull och jag överlever.
Jag försöker verkligen med att se en gnutta positivitet i varendaste situation, hur desperat den än må vara.
Ett motto för 2019 för mig kommer att vara ; VAR SNÄLLARE MOT DIGSJÄLV!❤
 
Puss//Sanna
Best nine.
Det börjar närma sig dethär årets slut hörni, och vilket år det varit......igen.
Både enorm lycka samt en och annan bitter sanning som utvisat sig. Jag har blivit någon enstaka människa fattigare i min omgivning men samtidigt blivit visad vilka som verkligen är värt att ha omkring sig. Jag känner mig mer klok och självsäker än vad jag gjorde för ett år sedan och trots att det tyvärr alltid finns en risk för att du blir besviken så håller jag fasst vid att du alltid bör hjälpa folk omkring dig.💗
 
 
 
 
Mitt år började med att jag fick reda på att jag bär på mitt femte lilla mirakel, kommer ihåg att jag plussade på stickan i slutvippen på Januari ungefär.
Mannen hade jobbat nattskift och jag väckte honom med en stor kram och sade att "guess what?!"😆
Brevid mig hade jag graviditetstestet som han sedan i lugn och ro fick kolla på och låta sjunka in. Vi hade ju planerat att vi ville ha bäbis, men ni vet ju hur paff man blir varje gång det visar sig att det ska bli verklighet iallafall..... oavsett hur mångte barnet det är.
 
 
 
Samtidigt som jag var nygravid höll vi även på att planera bröllop. Mannen hade friat till mig på min 30-års dag i November 2017 och vi ville gifta oss snart efter det💗
Det magiska datumet blev 3.3.2018 så vi hade endel att fixa på rätt så lite tid. Dock så verkade det verkligen som att allt var på vår sida, för hela planeringen av vårt bröllop gick så himla smidigt.
Ta min underbara bröllopsklänning till exempel.
Jag och mannen gick på stan lite sådär extemporè, vi hade lämnat in min vigselring (som han friade med,naaaaw😍) för en liten förminskning. Vi går förbi den enda festklädesaffären i hela Ekenäs som även höll på med slutförsäljning då den helt skulle stänga och mannen frågade om vi inte ska gå in och kika lite?!
-näääeeee...... säger jag. Jag ska ju handla min bröllopsklänning på nån flottig butik i Huvudstaden liksom.......
Mannen trilskas endå och får mig till slut övertalad att gå in i affären.
Väl inne i affären ser jag ju direkt att här inte finns något för mig, och går runt lite småsur över att slänga bort tid på sånthär onödigt.
Men sen!
När jag befinner mig längst in i knuten av hela affären, ser jag något som hänger lite i skymundan på en skyltdocka. En underbart söt brudklänning, lite halv sjöjungfrumodell som jag från början bestämt att jag ville ha. Den enda som finns kvar och minimal chans att den skulle passa tar kvinnan bakom kassan och jag in den i provhytten för att pröva. Har noll förväntningar eftersom man typ alltid måste sy upp, sy in eller omforma en brudklänning på något vis.
Jag står i underkläder och kvinnan ställer sig på en pall och trär brudklänningen över mitt huvud och armar.
Klänningen faller mjukt över överkroppen, faller lätt över höften och sätter sig  P:E:R:F:E:K:T!
Kvinnan börja snöra korsetten och klänningen kramar om samt framhäver alla mina bästa sidor.
Jag känner mig som den mest vackraste kvinnan i hela världen och så klyschigt som det låter så brände tårarna innanför ögonlocken där jag stog och speglade mig iklädd min klänning.
Min brudklänning som jag råkade hitta i min egen lilla hemstad satt perfekt, herregud, den behövde inte ens sys upp, utan var perfekt längd också?!!
Inte nog med det så var det ju slutförsäljning i affären så brudklänningen var på 70% rabatt.
Jag fick min drömklänning billigare än vad folk säljer sina begagnade för och denna har aldrig burits av någon annan än mig💕
 
Jag var så lycklig!
 
 
 
 
 
 
Jag hade ett drömbröllop! Litet och intimt, i ett vackert vinter Finland. Aldrig har någonting känts så bra som när jag gifte mig med min Markus. Jag som känt mig vilsen större delen av mitt liv hade äntligen hittat hem.
 
 
Sommaren har även den varit den bästa och finaste på länge. Varmt härligt väder och vi har hängt mycket på beachen och käkat massor med glass.
Mina 3 äldre barn var ju även uppe i Österbotten och spenderade sommarlov tillsammans med sin pappa och detta är nog det enda negativa jag upplevde under hela sommaren. Alla tre hade oturen att bli ordentligt sjuka och det blev många sömnlösa nätter här hemma när jag talade i telefon med barnen.
Under denna tiden hade jag även mycket förvärkar och var till och med rädd att lillis skulle komma för tidigt. Nu i efterhand inser jag att det nog var oron och stressen jag kände över mina andra tre som orsakade värkarna då.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hösten började närma sig och dags att börja ladda inför ett nytt skolår. Vi fick chansen att medverka i en intervju tillsammans med yle angående mobbning och Leevi fick själv berätta sin historia. Mycket nervöst var det när Juli började gå mot Augusti men ett sissta avbrott från allt det vardagliga fick vi när vi blev bjudna på Augustinatten hela familjen, där fick vi lyssna på härliga artister och barnen fick en fin avslutning på sommarlovet.
 
 
 
 
Skolan började och så även min kamp över att ordna upp allt som lämnat lite på hälft sen senaste år. Möten hit och samtal dit, men för första gången......kanske någonsinn, kände jag mig äntligen hörd och saker tog sig en ny vändning. Äntligen.
Lionel började även 1:an och jag inser hur stora barn jag har numer?!
 
 
Med skolåret igång fanns det inte så mycket kvar än att vänta ut den sissta tiden som lillis befann sig på insidan.Jag tränade så mycket jag kände att jag ville och orkade, städade och förberedde i hemmet. Full med förväntan började jag aktivt vänta på lillis redan i vecka 37, och på så vis blev den sissta tiden av graviditeten väldigt lång.
Punktlig som lillkillen var så tittade han ut i vecka 40+0 exakt på det beräknade datumet haha😄
En jädrans small när jag låg i sängen och forsande vatten som inte tänkte ta slut. Det blev ambulans till Lojo bb och vi var även de första som fick pröva på "barnmorskor på fältet".
Det blev en liten uppståndelse det med, och folk trodde jag födde vid vägkanten.
Ni kan läsa hela min förlossningsberättelse HÄR och HÄR om ni är nyfikna och vill läsa mera.
Jag saknar redan att vara gravid och är fortfarande av den åsikten att jag mår som bäst när jag väntar barn💖
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Under det gågna året har jag enligt mig själv kommit närmare mina personliga mål i livet. Jag har funnit trygghet och självsäkerhet i det personliga, min familj har vuxit med en till liten älskling. Ett av mina större mål i livet är ju en stor familj, mycket kärlek och gemenskap. Känner att jag kommit mycket långt på den fronten!
 
 
Våran reklam  Mc Donalds rullar nu även den på tv. Även fasst det för många kanske är en löjlig sak så är det ett av mina personliga "karriärsmål" att få pröva göra en reklam för tv. Saken gäller ju att sätta mål och sedan uppfylla dom och det har jag lyckats göra. Detta var ett jobb jag verkligen gillade att göra och att Leevi och Lilja fick chansen att delta och samtidigt fick en inblick av hur ett riktigt jobb går till är enligt mig en riktigt lärorik upplevelse.
Nu den sissta veckan av detta år inledde jag även ett samarbete tillsammans med ett varumärke för kläder. Detta har också funnits på min lista en längre tid, att lyckas få inleda ett bra samarbete tillsammans med en bra kedja.
Detta blev nu äntligen verklighet och i början av nästa år kommer ni få veta mera över hur NI kan beställa era höglassiga tränings, vardags och festkläder enkelt och lite billigare via mig!.
 
 
Jag hoppas det blir ett givande 2019 och att jag kan känna att mitt liv fortsätter att framskrida i den direktion jag vill att det ska göra.
Alla har vi ett och bara ett liv, och vi alla har rätten att få känna, att vi verkligen får leva det så som vi vill leva.
Alla är vi olika, har olika målsättningar och synpunkter på vad som egentligen är meningen med livet. Lyssna på dem som är av annan åsikt........lär och reflektera.
Döm aldrig någon sålänge du inte vandrar i dennes skor och sluta aldrig att hjälpa andra oavsett hur många knivar du än har fått i ryggen tidigare. Var sann mot dig själv och sprid positivitet och glädje och gör det vad du vill göra.
Då ska du se att allt blir riktigt riktigt bra tillsisst!💗
Gott nytt år finisar!
//Sanna