Susanna

Wilma gör mig sjuk.
Orka tjata om att "det var bättre förr" man faktum är att jag tror Wilma-fenomenet är en bidragande faktor till min prestationsångest!
Inlägget i sig är en stöttpelare till DETTA inlägg jag råkade komma över på facebook. En finsk mamma hade skickat in och avreagerat sig lite och anklagade "wilma" för att vara satans eget påhitt. Jag rent av jublade av känslan av samhörighet när jag läste hennes åsikt om wilma och vilka känslor det väcker.
 
Jag fattar helt enkelt inte, hur dessa pedagoger rent ut sagt orkar.
Orka skicka diverse mejl på wilma så gott som dagligen med notifications som " idag har sixten varit aningen okoncentrerad på lektionen" "idag har sixten sagt några ord för mycket" "idag har sixten lämnat gummit hemma" "idag kom sixten 2 min försent till klassrummet för att han gick på toaletten".
Jag känner att jag blir galen.
Om det ska läggas såhär mycket tid och energi på att lägga fokus på vem som har sitt suddigummi hemma och vem som kanske viskade med kompisen på timmen är det ju inte ett dugg konstigt att självaste undervisningen blir lidande.
Lärarna har vell för fullt upp med att skriva upp alla bagatell-detaljer som sedan skall skickas ut till föräldrarna för att få dem att känna sig ännu mer värdelösa än vad de redan gör och istället rusas det igenom nyaste matematik-kapitlet och dom elever som inte hinner med skickas istället vidare för psykologutredning på direkten.
Är det bara jag eller går det liksom åt fel håll här?!
Kanske det rent av är så, att det är läraren som behöver en resurs för att hinna med alla ordentligt?  Lägga ner större tyngd på undervisningen och få alla att förstå och tycka det är roligt att lära sig nya saker?! Om de hade en resurs som kunde skriva upp alla små bagateller ditt barn gör under en skoldag, så kunde läraren istället koncentrera sig på att få eleverna att lära sig något också.
Plus att ju lärarna hamnar sätta av sin privata egentid på att skicka alla dessa wilma meddelanden, det måste ju vara aningen stressigt för dem också ju?
 
Enligt mig, så är det rent omöjligt att lyckas i "wilma-världen". Hur jäkla mycket du än skriver upp eller förbereder så råkade endå Sixten bli kissnödig och missade 2 minuter av lektionen och därav får en anmärkning på Wilma.
Jag är så förbannat slut på att varje dag efter skolan gå igenom sådana här saker med barnen här hemma, orkaaaaah liksom "förhöra" varför hen promt måste bli kissnödig just precis före lektion alltså?! (och så har jag ju som sagt 3 skolbarn.....ni kan ju räkna mängden wilma-anmärkningar med rubriken "kisibrått"😩)
Sedan har jag också märkt att även barnen börjar känna enorm press tack vare wilma, minsta lilla misstag antecknas ju upp och så får dom höra om det hemma.
Personligen så förespråkar jag positiv uppmuntran (samt begreppet "barn ska vara barn") och jag har även personligen bett lärarna att alltid även kommentera vad barnen gjort bra i skolan, så jag kan berömma dem här hemma i samband med kritik.
Inte endast dessa onödiga toalettbesök, dessvärre tycks det va mycket enklare att anteckna dessa än positiva prestationer som barnen lyckats med i skolan.
Det senaste jag har fått på wilma är att Leevi har kasstat en snöboll.........EN SNÖÖÖÖBOLL??!
Så han får börja sin vecka efter sportlovet med kvarsittning alltså.
Okej, jag hajjar, en snöboll kan  träffa någon i ansiktet och regler finns till för att följas och det måste min son lära sig och acceptera.
Men kan inte annat än säga att jag förstår honom, när han säger till mig när vi pratar här hemma att "Det kliar så i fingrana att kassta en snöboll mamma nu när det finns så mycket snö!"
I feel you son!
När jag gick i skolan var snöbollskrig det enda vi gjorde på rasterna!
Före det ringde ut gjorde vi krigsmålning med kritor i fejjan, valde lag och när vi väl kom ut fanns det murar och borgar och hann man under förra rasten hade man redan gjort snöbollar i olika storlekar färdiga och förvarade i en hög redo att kastas på motståndarna.
Och gjorde man inte det så var det kungen på toppen.
Vi hade askul, ingen dog och såvitt jag vet är vi inte sämre människor idag för det!
 
Men här sitter vi idag som föräldrar, och läser och förundrar oss på wilma över vad det är för fel på våra egna barn som glömmer suddigummet hemma, måste kissa på lektionstid eller kanske inte orkar stirra blint på tavlan hela.jävla.tiden.
Eller kastar en snöboll ute på vintern.
Vart är vi påväg egentligen?
 
Avslutar med att åter säga att det finns två sidor av varje historia. Wilma har säkert sina bra sidor också ( har ni någon på lager så ös på, mina egenskaper är tyvärr endast negativa just nu) och tekninken idag har både sina för och nackdelar. Åter är detta endast min åsikt, och den är att jag skulle klara mig jädrans bra utan wilma (för det gjorde vi förr också!)
 
Puss//Sanna.