Lite besviken, fasst på vem?
En liten Leevi-update blir det här. Jag kommer annars skriva blogginlägg om bland annat svett och vad det säger om dig och din hälsa, och så var det någon som undrade lite om vad "fettkaffe"egentligen är för något? Så kommer även skriva ett inlägg om det, för det tycker jag verkligen att alla behöver få veta mera om! 😊
Även en lista på "lifehacks" för mammor tänkte jag vore kul, så gäller att hänga med här!😍
 
Back to the deal here. Jag har under den senaste veckan sprungit på diverse utvecklingsamtal, endast Liljas kvar som kommer bli nästa vecka. Speciellt nervös var jag ju självklart över samtalet med Leevis lärare, dock gick det bättre än förväntat och både jag och läraren tycker jag var överens om att det går bättre än vad det tidigare gjort för Leevi.
Efter att vi hade disskuterat det mesta frågade hon mig tillsisst om det någonsinn gjorts en utredning angående läs-och skrivsvårigheter för Leevis skull?
Personalen på skolan hade gått igenom Leevis alla papper i jakten på ett sådant utlåtande men inte funnit något, och hon uppmanade mig att om vi inte har ett intyg på att Leevi har läs-och skrivsvårigheter kommer all hjälp ta slut tills Leevi börjar högstadiet och då sitter vi där på pottan sen, och kommer inte att få någon som hellst hjälp mer.
Jag blev lite paff och fick börja tänka efter ordentligt.
Vi har påbörjat terapi för Leevi när han var 5 år, först ut var talterapi eftersom Leevi var aningen sen i talet, plus att vi ju alltid varit en tvåspråkig familj så han blandade (och gör det fortfarande) mycket på svenska och finska.
När Leevi började skolan började även som jag kanske kan känna det "hellvetet" med att strida emot att min son skulle ha ADHD och behöva äta medicin för att klara skolgången.
Det ansågs att Leevi var störig och bråkig och varken lyssnade eller kunde sitta stilla och under nästan 4 år har vi stridit om han lider av adhd eller inte. Faktum var ju att Leevi blev mycket retad under en längre period och mådde dåligt pga av detta, och därför säkerligen uppträdde okoncentrerat i skolan.
(För er som inte läste bloggen då detta var mera aktuellt kan snabbt nappa upp våran historia genom att läsa/höra artikeln/radio-intervjun jag och Leevi tillsammans utförde sent i somras genom att klicka HÄÄÄR!)
 
Nu till vad som stör mig en aning och även gör mig besviken.
Varför tas detta upp först nu? Vi har besökt 2 olika talterapeuter och sammanlagt 5 psykologer, alltid har det fokucerats på en och samma sak, adhd, jag har varit fullt upptagen med att motbevisa att så är inte fallet, min son har ej koncentrationssvårigheter.......myror i brallan ibland, JA!, men inget som kan gämföras ens en gnutta med adhd.
Förra pedagogen nämnde aldrig vad jag minns läs-och skrivsvårigheter i skolan utan betyngade bara Leevis koncentrationssvårigheter. Nu, efter såhär lång tid och jag äntligen känner att folk lyssnar och börjar inse att JAG faktiskt har rätt, kommer plötsligt denna enkla fråga fram?!
Kunde vi ha besparats dessa 4 år av onödigt tjatande om adhd om Leevi bara direkt skulle ha utretts för läs-och skrivsvårigheter istället?
Borde man inte ha börjat med en sådan utredning? och inte direkt hoppa till att anta adhd?
4 år och vi är tillbaka på ruta noll. Nu måste jag ringa runt och få igång en NY utredning, en utredning om Leevi har läs-och skrivsvårigheter.
Besviken som sagt, men på vem? Borde skolan redan tidigare ha nämnt detta? borde psykologerna ha tipsat om att istället göra en sånhär utredning? Borde jag som mamma från första början ha stått på mig (ännu mer) och krävt att det ska börjas från denna enda??
Jag antog nästan att sådana här saker utreds automatiskt i och med talterapi och olika uppgifter hos psykologen? Jag har ju ingen aning om hur sådana här saker utreds och har känt mig så vilsen och ensam ibland mitt i alla proffsiga läkarutlåtanden hit och dit.
Borde jag vara besviken på mig själv?
Att plötsligt få höra efter 4 år att vi nu inte har ett endaste papper på rätt saker någonstanns för att Leevi ska få fortsatt stöd i skolan gör mig bara så kraftlös?!
Orka dra igång detta en gång till liksom?!
Får ju hoppas att dessa två år som Leevi har kvar i grundskolan räcker till bara, med tanke på hur bra systemet vill rulla på (sätter in en stor ironisk suck här!), fyra år kasstade vi bort på "strunt" och nu har vi två år på oss innan vi blir utan stöd för Leevis del.
Hur kunde det gå såhär?
 
 
 
Inte alltid lätt å va morsa inte, hur man än försöker och gör,  går man ändå alltid och lägger sig osäker på om man ändå kunde ha gjort liite mera?!
Kommer nog aldrig sluta stressa sönder mig över dessa små ting kallat mina barn, och ibland känner jag att......skulle jag bara kunna, så skulle jag packa ihop min familj och flytta lång in i skogen, där vi skulle ha en stor gård med egna djur. Barnen skulle få lära sig i praktiken och inte sitta och stirra sig blinda på en vit tavla och förväntas tänka som 8 stycken andra som sitter i samma rum. De skulle få vara helt sig själva och lära sig på eget sätt på egen tid och framför allt, slippa den eviga pressen på vad dom måste,måste, MÅStE kunna enligt nån jäkla paragraf!
 
MAMAbear has spoken.✌
No sleep i repeat.
Alltså jag hade tänkt skriva ett positivt inlägg över hur jädrans bra Leevi har sovit i typ en vecka nu redan, sen poff igår kom plötsligt en tvärvändning igen och man fick lov å backa lite.
Vi har ju brukat ha våra stunder alltid kvällstid, Leevi vill hellst att jag kommer in och lägger mig i minst en halvtimme och bara kramas och vi pratar om allt möjligt. Efter ca halvtimme säger vi godnatt och jag går ut ur Leevis rum, den senaste veckan, då mannen jobbat kväll har det ju varit lite knepigare med just denna biten för oss. Aurora springer E-4:an och ska ha vatten, är kissnödig och har miljoner saker att säga. Vardagen kan ju lätt bli aningen utmanande de veckor jag är ensam med hela flocken och alla ska hinnas med lika mycket.
 Vad jag lade märke till dock var att Leevi inte sade någonting om detta, jag tyckte inte att han för stunden iallafall saknade det eller ens tänkte så mycket mer på det att jag inte kom in och stannade ett tag.
Denna vecka bara fortsatte det med att jag inte gick in och lade mig brevid Leevi, istället har han tagit en bok och luggit och läst och vi har sagt godnatt i vanlig ordning efter det. Han har heller inte gått i sömnen på en vecka och sovit HELA nätter, helt otroligt stort steg för oss!
Jag kände vell liksom att jag inte ville gå och kanske "rubba" något där när det varit en så bra period. Sedan vet jag inte vad som plötsligt hände igår.
Jag hör att Leevi är ledsen i rummet efter att vi sagt godnatt, både jag och mannen går in och lägger oss brevid honom och kramas och tröstar och vi försöker luska fram vad som plötsligt kan vara fel?
Som vanligt vet Leevi inte riktigt vad det är, allt känns bara så stort och mäktigt, han tycker inte om kvällar och när allt liksom stannar upp och blir tyst och stilla (herregud vad jag kan känna igen mig i hans ord och känslor!) Han kommer upp och sitter i soffan tillsammans med oss en stund eftersom han mår lite illa och har nästan frossa. Vi disskuterar länge och utesluter att det är något angående skolan, kompisar, bussen eller annat. Han kan bara inte sätta orden på vad det riktigt kan vara, och egentligen är det ingenting
Klockan börjar bli sena natten vid dethär laget och vi vuxna måste också börja gå och lägga oss, klockan ringer vid 05.00 nästa morgon. Gör ett sissta försök att gå in med Leevi till hans säng och stannar där ett bra tag i hopp om att alla övermäktiga känslor ska gå över och att han ska somna........... tyvärr utan framgång.
Det slutar med att vi alla 3, jag, mannen och Leevi sover i våran säng i stället. Tja eller killarna sover och breder ut sig och jag ligger vaken på en liten madrasskant och med benen i spjälsängen. Även Aurora gör ett tappert försök att tränga sig på hon också i våran säng men jag får lov att gå in med henne tillbaka till hennes rum. Denna natt fanns det inte bara mera stjärterum helt enkelt.
Har sovit noll och istället sovit hela förmiddagen medans Lionel varit i skolan och Aurora på dagis.
Jag blir bara så ororlig då dessa "moments" med Leevi då de kommer!
jag vet ju att jag själv är en kolossalt högkänslig människa! När dessa känslor kommer kan man bara inte göra någonting åt det och man känner sig fånig då man inte ens vet vad som är fel....... det behöver inte ens vara något som är fel. Allt känns bara så överväldigande och man övertänker precis allting!
I motsats till Leevi hade jag aldrig någon att ty mig till när detta hände mig,och har fortfarande enormt svårt att öppna mig och prata om något känns jobbigt och nu när det gäller min egen son hoppas jag bara att all den kärlek man ger ska räcka till!
Jag är skiträdd att det inte är frågan om någon sorts ångest som är på väg att utvecklas, medans mannen menar att det nog snarare mer handlar om "tidiga tonnåren" och hormoner och tankar som kan dyka upp i och med det.
Känns även läskigt att skriva om det, ens egen son och vill ju inte lägga ut honom allt för mycket. Tillika som jag måste få av mig lite tankar så att det lättar lite i mitt eget bröst och tankeförråd.
 
Idag har vi iallafall bestämt att vi utesluter allt annat efter skolan, endast wau-klubben skulle Leevi och Lilja gå på som är direkt efter skolan och sedan komma raka spåret hem. Vi kom överens om popcorn och mys i soffan hela eftermiddagen och kvällen tillsammans med Leevi. Närhet som största focus!
Tackar gudarna för att jag har en son som vågar säga att han vill ha närhet och när han behöver det extra mycket, samt att han alltid kunnat vara så öppen med mig och min man!
För det är nämligen min högsta önskan här i livet, att vi alltid ska kunna stå varandra såhär nära och kunna prata om ALLT, alltid!
Oavsett hur gamla kiddarna blir!💗
 
Här är det lite kvällsmassage på gångs före läggdags💗 Älskade ungar, allt man gör gör man ju för er!
 
Hade lite magknip på morgonen och känt mig allmänt lustig, men om det är mer fråga om sömnbrist och oro i mammahjärtat eller tecken på förlossning snart förblir vell en gåta, var tacksam endå att det inte blev bebis förra natten. Då behövdes vi mer på hemmafronten än på bb 😊
Kanske nästa natt?
Hoppas ni har det bra! Kram //Sanna.
Mötet på ungdomspsykiatriska.
Idag hade vi ju alltså möte på ungdomspsykiatriska angående Leevi. Vi gick igenom hur sommaren har gått för oss och jag fick berätta om Leevis ångest inför skolstarten. Även Leevis nya lärare och rektor deltog i mötet.
Alla var vi överens om det faktum att Leevi nog verkligen kan bara han vill och att största problemet är att han inte tror tillräckligt på sig själv (om alls) för stunden och läxor och skolarbetet överlag därför blir tunga för honom.
En viss koncentrations-svårighet ibland kan förekomma, jo, men å andra sidan, vilken 10-årig kille orkar fokucera till 100%  jämt på sådant som kanske inte ens intresserar honom så mycket?!
Jag berättade även för den nya läraren och rektorn hur jag kände det under förra terminen, att vi inte blev hörda eller ens fick en chans av dåvarande lärare och att all feedback vi fick från skolan om Leevi var endast negativ och mycket negativ också, och fasstän jag många gånger bad om att även få positiv feedback ( tror starkt på att alltid ge barnen positiv respons och lyfta upp de bra sakerna/sidorna vilket i sin tur leder till att barnen blir pippiga på att fortsätta göra bra ifrån sig och blir starka och självsäkra i sig själva) så var det endast negativa meddelanden jag fick på wilma eller så ingenting alls.
Jag lyfte även fram att Leevis stora svårigheter i koncentrationen på lektionerna tidigare skolåret högst sannolikt berodde på att personen som mobbade Leevi ju hela tiden befann sig i samma klassrum (i Leevis skola har man slagit ihop klasserna två och två) så man kan ju själv tänka sig hur jobbigt det har måstat vara att försöka orka lyssna på lektionerna och samtidigt känna ångesten och två par ögon i nacken varje timme under skoldagen.
Nu är det Leevi och Lilja som delar klassrum och Leevi är äldst då 3:orna och 4:orna är de klasser som sammanslagits (även 1:an & 2:an ihop) Leevi har själv sagt att han känner sig säkrare nu när det ej finns äldre pojkar i samma klass.
Det lovades mig att man håller god koll och tar upp minsta lilla tecken på mobbning direkt om något sådant skulle misstänkas, och alla skulle göra sitt bästa med att försöka stärka Leevis självförtroende i skolan.
Den nye rektorn frågade mig om inte Leevi togs med i "anti-mobbnings-gruppen" (är inte helt hundra på om det var så den hette) när det kom fram att han blev mobbad? Jag har aldrig ens hört talas om och visste inte alls att det fanns något sådant eller vad det går ut på?!
Konstigt kan jag tycka att ingen tog upp det med oss när jag kontaktade skolan om att Leevi bler mobbad?!
En anna sak jag kan tycka är märkligt är att Leevis förra lärare nu i efterhand sagt till läkaren på ungdomspsykiatriska att hon inte alls uttryckt sig om att Leevi hotas att stanna kvar på klassen nu under fyran, vilket hon ordagrant skrev till mig i ett meddelande på wilma innan sommarlovet?! Varför gå och ändra uppfattning helt och hållet helt plötsligt?
Jag förstår inte.
Hur som haver hoppas jag att alla är mer än medvetna om var kåpet står och ska stå från och med nu. Det har endast gått två fulla veckor av det nya skolåret så lite kan man säga om hur vintern kommer att gå, huvudsaken är endå att oron över att Leevi skulle lida av ADHD nu så gott som överstrykits och inga fler "undersökningar" behövs. Vi har endast bokat in en "checkup" med samma människor närvarande till den första November. Detta för att tillsammans disskutera hur hösten har gått för Leevi och hoppeligen får vi höra positiva framsteg från skolan.
Om inte annat känner jag stor tacksamhet och att vi verkligen blivit hörda samt att Leevi har fått mycket beröm över hur duktig han är från våran läkare samt sjuksköterska på ungdomspsykiatriska! Dessa två kvinnor har jag känt att vi kunnat lita på och att dom verkligen står på vår sida i detta fall och tycker om Leevi!
Det värsta som finns är att känna sig misstrodd och särskillt när det är fråga om sitt eget barn, sitt eget kött och blod, sitt eget hjärta.
Kan ej förstå att man faktiskt såg medicinering som ett alternativ ens tidigare?? "så att Leevi skulle klara av undervisningen" hette det.
Helt enkelt sopa allt under en matta och göra det så enkelt som möjligt om ni frågar mig. Leevi var problemet och med medicinering (eller droger som jag skulle ha lust att kalla det) skulle han vara tillräckligt tröttdåsig och inte orka stöka till det så mycket under lektionerna...... eller då andra alternativet vi fick, att byta skola helt och hållet?!
Mycket har jag gått med på, undersökningar hit och påståenden dit angående min son, tillsisst blir man ju ändå osäker själv när man inte hör annat än hur jobbig ens pojke är från skolan, jag tappade oss lite där för en kort stund och hängde med i allt dom ville att jag skulle lyssna på, men då det kom till att Leevi skulle behöva medicin eller byta skola?
ALDRIG!
Hoppas vi nu får fortsätta vara "vi", ungarna får gå i skola i lugn och ro, ha sina bättre och sina sämre dagar, vara fullt så operfekt perfekta dom bara vill vara (sätts så jäkla mycket press på våra små i dagens värld anyway) Du kan omöjligt gå och förvänta dig att en apa, en fisk och en elefant skall vara lika duktiga på att klättra i träd. Alla har vi våra starka och svaga sidor och alla måste få lysa där vi är starka och förstå det faktum att alla inte kan vara bra på allt!
Känner mig ganska trött på känslor idag och ber om ursäkt om orden flackar lite hit och dit.
Imorgon har vi rådgivning på schemat och får höra det andra lilla hjärtat som tickar fortfarande på insidan av min kropp💗 Vi skall även till dagis och hälsa på en gång till med Aurora och pappsen  får följa med och kolla in nya avdelningen han med. Hade också tänkt försöka hinna till gymmet.
Hoppas denna veckan startat bra för alla er! Här avslutas nu Måndagen med en tecknad film tillsammans före läggdags.
 
 
 
//Sanna