Häng med när vi gör barn.
Alltså förlåt för den missvisande rubriken. Men nu fick jag allt erat intresse iallafall😉
Det jag ville skriva lite om är vad som verkar vara det senaste fenomenet bland alla "it" förlädrar i cybervärlden, nämligen förlossningsvideos.
Reagerade inte så mycket då EN mamma jag följer på sociala medier meddelade att hon nu laddat upp sin förlossning på youtube, men inte långt efter det märkte jag att nästan alla numer filmar sina förlossningar och lägger ut på nätet.
Nu kan jag inte riktigt lägga fingret på om det är jag som är gammalmodig eller är det så att faktiskt ingenting är heligt mer??
 
Visst, alla gör som den vill och man behöver ju inte titta (jag har tex inte tittat på någons förlossningsvideo på youtube, känner inget behov för det) men jag menar i grund och botten, är det helt och hållet igenomtänkt om du vill filma,redigera och posta det största mest intima tillfälle i hela ditt liv...... och lägga ut det på youtube?
Är det liksom hit vi har kommit nu? Är det detta som krävs för att hålla standard på sociala medier nuförtiden?
Vad får vi ut av att titta på det?
Vad får personen ut av att dela sitt barns födelse, med resten av världen?
jag fattar bara inte?!
 
Jag medverkade ju i en dokumentär som hette "sydänäänet" när jag skulle få Lilja år 2009, det handlade om olika familjer som skulle få barn, deras graviditeter, livet med en nyfödd mm, men till och med där sade jag direkt stop när det kom till att låta filmteamet vara med då jag föder!
Det ögonblicket är helt och hållet mitt.......mitt och pappans, heligt, och jag menar även fasst det är det mest vackraste i hela världen, för dig, så handlar det ändå i stort sett bara om blod, svett och tårar......megastora nät-trosor, vuxenblöjjor och ibland även bajs.
Jag försöker och vill verkligen vara öppen i alla situationer, men att filma och posta sina förlossningar samt "marknadsföra" sin förlossningsvideo på webben tycker jag bara att går snäppet över gränsen.
Hur ser ni på detta?
Kollar ni på folks förlossningsvideos på youtube?
 
Å andra sidan kanske det öppnar upp en aning om att det inte är så farligt att föda barn ändå, kanske kvinnor/tjejjer med förlossningskräck känner sig lite lugnare när dom får se på lyckade, fina förlossningar på youtube?
Jag vet inte, och jag kan inte annat än undra vad nästa steg är för alla "it"-youtubers kommer vara?
Kommer det bli som min rubrik lyder?
"Häng med oss under täcket när vi skapar vår bebis"
Seriöst, vem kan påstå att det inte kunde bli normalt om sådär 10 år?
 
 //Sanna.
 
 
 
Förlossningsberättelse del 2.
Dags för andra delen av min förlossningberättelse, ni som vill skrolla igenom del 1 en gång till eller har missat kan klicka HÄR
 
Vi anländer till Lojo bb ungeför vid tolv-slaget. Jag blir inrullad på ambulansbädden ända fram till förlossningsavdelnigen och till mitt rum där vi ska föda. I Korridoren råkar min man precis komma ut från toaletten när jag rullar förbi och stackaren såg vettskrämd och lättad ut på samma gång, han hade ju mött den andra ambulansen på väg mot Lojo och tänkte att jag nu har fött vårt barn i ambulansen på landsvägen nånstanns......utan honom. Så han var åtminnstone lättad över att bebbe ännu var kvar på insidan.
Vi kommer in i vårt rum och jag får resa mig upp, det fortfarande forsar vatten (hur kan jag rymma så mycket vatten tänker jag?) jag och min man kramar om varandra hårt och jag säger lite nonchalant till ambulansmännen att jag nog dränkte ner deras bår riktigt ordentligt under färden heh, "ingen fara alls"- svarar de bara och önskar oss lycka till.
Jag tackar dem så mycket och kvar lämnar jag, min man och barnmorskan i förlossningsrummet.
Jag går på toaletten och får byta om till sjukhuslinne och de mysiga mega nät-trosorna.
 
Sedan är det dags att bli undersökt, jag är öppen 4 cm!
Barnmorskan förser en grej på babyns huvud i samband med undersökningen, en grej som mäter barnets hjärtljud samt mina värkar. Efter undersökningen vill jag genast upp, är ju den som är i rörelse ända tills kryssnings-skedet börjar. Jag bestämde mig för att sitta på en pilatesboll och rulla höfterna på den genom värkarna, vi sitter tvärs över sängen mannen och jag och han hjälper mig ta mig igenom varje värk som kommer och dom kommer nu rätt så tätt! ca 3-4 värkar per 10 minuter. Jag säger att vi garanterat har bebis hos hos före klockan 14.00 medans mannen säger att det nog snarare blir klockan 13.00 ( klockan är nu 12.20)
 
Som vanligt när jag föder så sköter jag och min man oss nästan helt själva. Jag har aldrig velat ha någon form av smärtlindring utan andas mig igenom värkarna och går helt och hållet in i mig själv. Jag jobbar helt självständigt och kallar ej på barnmorskan före jag känner att det är dags att börja krysta.Jag vill ha lugn och ro omkring mig.
Jag tänker alltid för mig själv efter varje tuff värk som passerat att " en värk mindre tills bebis är här, nu är det bara x-antal kvar" och jag intalar alltid mig själv att "nästa värk är lite värre" och sedan nästa ännu liite värre. Detta gör på något vis att jag alltid är beredd på att det kommer göra ännu ondare, sedan blir allt en lättnad i slutändan då jag kan ge smärtan en 8 1/2 poäng i hur ont det gjorde och inte 10 fulla poäng som jag hade räknat med.
Så, ensamma sitter vi och andas genom värkarna och skämtar och pussas litegrann emellan dom💗 värsta qualitytime för ett par med 4 ungar att föda barn haha....
Sedan får jag två värkar som går ner i ryggen, rättare sagt i svanken samt att jag känner hur de ändrar karaktär en aning. Det trycker på lite samt att min andning även den måste omgås till ett mer djuriskt molande. Ber mannen att ringa in barnmorskan för snart är det dags att krysta.
Efter 2 sekunder infinner hon sig och jag blir tillfrågad hur jag vill föda..........är ju av naturen en rätt så impulsiv människa så hade inte precis tänkt på detta i förväg så jag beslöt mig för att hoppa upp tillbaka på sängen och köra good oldschool, halvsittandes på sjukhus-sängen (födde även Aurora på det sättet och gillade den ställningen!)
Jag blir även undersökt igen eftersom jag svagt börjar känna att jag är redo för att föda min bebis och jag är öppen 9 cm och har lite kanter kvar på livmodertappen.
Barnmorska meddelar att under nästa värk hjälper hon till lite att utplåna det lilla som finns kvar samt att om jag känner att jag vill krysta så är det bara att tuta och köra!
Nu jävlar kom de sissta värsta värkarna, värkarna där även barnmorskan trycker undan det sissta av kanterna som fanns kvar, här gör det ont!
Mannen sitter gränsle över mig och för varje värk som kommer kramar vi om varandra hårt och jag får höra hans peppande ord direkt i mitt öra, han säger " kämpa kämpa, lite till så har vi vår älskling här!"
Åååååå vad jag vill omfamna våran lillis nu redan! och jag börjar trycka på, krystar för kung och fosterland, känner hur svetten bryter ut i pannan och barnmorskan öser på med olja i andra änden. Allt går super och det är bara att köra på, krystar igen, hyperandas, vrålar och krystar och nu går värkarna ända ut i låren, känns nästan lite som en ihållande kramp på insidan av båda benen, vilken kraft kroppen kan få till stånd?!
När huvudet är fött blir man offtast omtalad att vänta lite......bara andas och inte krysta (har lärt mig detta vid dethär laget och det gör man offtast för att barnmorskan skall hinna 1. ringa in en till sköterska innan bebis helt är född och 2. lösa upp navelsträngen som offtast kan sitta ett eller flera varv runt halsen och 3. så att inte allt skall gå alldeles för fort och bebis vara helt omtumlad när denne trillar ut i världen)
I detta skede brukar jag alltid vilja få det konstaterat att allt är ok där i andra ändan, så jag frågar "är allt okej?"
,-"jooodå, vi löser bara upp navelsträngen, allt är fint"  får jag till svar ( navelsträngen satt ett varv löst runt lillis hals) och får lov att under nästa värk sakta trycka på lite igen.
Alright, tar ett djupt andetag, lugnet före stormen och sedan trycker jag på för sissta gången.
Jag känner hur den lilla kroppen bara slinker ur mig........vår son är ute!
 
Klockan är 13.01 och jag hann krysta i 5 minuter. Han är perfekt!
Våran älskade pojke ligger med utsträckta armar och ben, pigg som en mört när han blir torkad och granskad lite snabbt av barnmorskorna, både han och jag får även direkt en spruta med gulkroppshormon tror jag det hette. Mannen ger mig en öm kyss och ser med tårar i ögonen på sin nyfödde son.
Lillen blir flyttat till mitt bröst och mannen får klippa navelsträngen.
Detta ögonblick är det mest fantastiska du kan uppleva i livet...... iallafall för mig. All smärta är som bortblåst, tiden står stilla, allt blir tyst och lugnt, du tittar på den lille krabat som nu ligger på ditt bröst och uppreper gång på gång......var det du som varit inne i min mage hela denhär tiden?!
Samtidigt som det är alldeles självklart är det endå så ofattbart (detta ändras heller aldrig, oavsett det är ditt första eller elfte barn!)
Vi bara myser!
Lillis får komma till bröstet och in kommer barnmorskan med födelsedagsfika bestående av kaffe, te, smörgåsar, kex och apelsin. Det smakar ljuvligt!
Här ligger vi sedan i fem minuter, 15, en timme, nästan två timmar (dygnen precis efter du fött barn smälter alltid ihop till en enda gelèklump) och lillis blir ammad, återhämta sig lite.
Sedan blir det dags för vägning och mätning och jag får ta den mest efterlängtade duschen ever!
Våran son väger 3675g och är 51,6 cm lång och han får fulla agar-poäng!
Förlossningen tog sammanlagt 2 och 1/2 timme.
Han föddes den 28.9 vilket var det beräknade datumet för hans ankomst, jämt 40 veckor var jag gravid.
Han var perfekt på alla sätt och vis, min förlossning var perfekt på alla sätt och vis(fick till och med höra att det var som taget direkt ur en lärobok om hur en perfekt förlossning ska gå till av en annan barnmorska, och att jag är som skapt för att föda barn haha😄) Vi fick komma hem nästa dag Lördag till resten av familjen.
Jag är obeskrivligt tacksam över hur fint allting gick åter en gång, samt för en sån underbar son som kom till världen denna soliga Fredag i slutet av September!💖
 
 
 
💝//Sanna
 
Lillis en vecka,mammakroppen, Lionels födelsedag och intervju med Etelä Uusimaa.
Vårat lilla underverk blir hela 1 vecka idag. Det är nu tiden börjar springa iväg. Det har varit en minst sagt intesiv vecka, även fasst jag endast boat mig här innomhus och fullt fokucerat på bebis och hans mat och sovtider.
Lionel hade ju födelsedag igår, killen blev hela 7 år gammal, så igår vart det ingen sovmorgon utan jag steg upp för att igen för andra gången denna vecka förbereda födelsedagsbricka 😍 även lillis var med, han vaknar så lätt direkt kroppsvärmen från mig avlägsnar sig från sängen.
Mina morföräldrar är fortfarande i Finland så dom var självklart över på lite kalasfika också.
 
 
 
 
 
 
Våran lilla guldklimp har varit så snäll och fin denna första vecka utanför magen. Han följer samma rutin som när han ännu befann sig på insidan, dvs sover som en stock hela förmiddagen/dagen, socialiserar sig lite på kvälls-sidan för att sedan ta matmarathon från och med klockan 23.00 och frammåt. Jag sov ju nästan ingenting den sissta delen av graviditeten eftersom att han var så vild inne i magen, samma gäller fortfarande. Visserligen hinner jag ju sköta hushållet och grejja med de andra älsklingarna bättre på dagarna såhär men nätterna känns aningen tunga ibland med bara ca 30-45 minuter sömn åt gången.
Ett undantag hade vi här för någon natt sedan, när gubben faktiskt sov nästan hela 3 timmar på raken.......lever fortfarande på det haha.
Lite magont kvällstid har vi hafft också. Bebisbajset håller precis på att övergå från det svarta-grågrumliga till det tjocka gula vilket ju alltså betyder att mjölken kommit bra igång och att matsmältningsystemet på lillis fungerar och han får ordentligt med mat💖
 
(Så mycket kärlek!💖)
 
Jag för min del stressar inte ett dugg över mammakroppen, längtar inte alls efter gymmet i denna stund och äter ALLT som kommer i min väg haha😄 kände en sån otrolig varghunger där då mjölken steg och jag åt mängder med smörgåsar, mat, samt en hel del fikabröd i och med att mina morföräldrar varit nästan dagligen på kaffe hemma hos oss. Min vikt har minskat med ca 5 kg sedan förlossningen och svullnaden gått ner stegvis dag för dag.Samma som med allt annat, jag tror inte på något "quick-fix"  här heller och saker och ting måste få ta sin tid, så även kroppen efter en förlossning!
Det jag dock har lidit av är en extrem huvudvärk nästan hela veckan. Behövde påminna mig själv om hur mycket vätska det allvarligt tar när man ammar och fasstän jag dricker mycket vatten fick jag se till att hälla i mig ÄNNU mer! NU dricker jag två stora shakes (gymflaskor) med vatten alltd före jag ammar, en under själva amningen och försöker ännu att dricka åtminnstone en halv direkt efter!
Ibland  mår jag nästan lite illa av allt vatten, men ser jag inte till att få i mig massor slår huvudvärken till direkt!
Kommer skriva inlägget angående förutsättningar inför en lyckad amning här under helgen, samt andra delen av min förlossningsberättelse i början av nästa vecka!
Jag kommer bla.a lägga upp vad som är bra att införskaffa innan bebis kommer för att underlätta att amningen får en god start, samt mina absoluta måste-ha-grejs då jag ammar. Lite om näring,vätskeintag och napp eller inte,samt hur du vet att din bebis får i sig tillräckligt med mat kommer jag att ta upp också. Ett inlägg som jag verkligen vill sätta ner ordentligt med tid på och som känns otroligt viktigt för mig att skriva så i väntan på det!
 
 
 Det som kommer hända först här nu och som ni inte heller får missa är att jag och lillis kommer medverka på ett litet hörn i en större intervju i tidningen Etelä Uusimaa imorgon!
Vi var ju som sagt de första som fick äran att testa på "barnmorskan på fältet" och detta är ju även något som inte är sagt att få fortsätta, utan är endast på prov fram till jul, alltså att det skickas ut en barnmorska med ambulans som möter upp föderskan på vägen så som det var i mitt fall.
Jag blev uppringd av en reporter som gör en större grej angende detta koncept i Lördagens tidning och hon ville höra min åsikt om hela upplevelsen!
Min åsikt är ju självklart att detta måste få fortsätta och hur många har inte fött i ambulansen längs med landsvägen under bara det senase året? Ambulansvårdarna har ju heller ingen direkt utbildning i just förlossningar och vad jag vet kommer det heller inte att tillsättas i deras utbildning. Så om en sådan här chans finns att en barnmorska alltid skickas ut om det är frågan om en föderska som ringer ambulans vill jag verkligen vara med å påverka dess chanser för konceptet att få fortsätta!
Det kändes jätteskönt att höra att en barnmorska kommer med i ambulansen tillsammans med mig och samma barnmorska hade vi sedan under hela förlossningen. Tryggt och bra och alla som hamnar åka ambulans i mer eller mindre brådska borde få ha tillgång till samma trygghet!
 
Så, missa inte detta i Etelä Uusimaa i morgondagens tidning! Är ej säker på om det kommer en webb-version också, men om jag hittar någon länkar jag självklart även till den! Viktigt med mycket bra feedback så att detta får fortsätta även efter jul!