Hjälp mig välja glasögon!
Aaahhhhh..... sportlov (och inget wilma 😉) Vi började denna Måndag med stallet och fika på tumis med Leevi. Imorgon åker mina 3 äldsta barn upp till pampas och det trycker i bröstet på mig redan. Mer om det tar vi eventuellt när det är ännu mer aktuellt för nu tänkte jag nämligen tipsa er alla som använder glasögon om en sida vid namn Favoptic.
Ni kanske redan är medvetna om den, men jag däremot visste ingenting innan min kosmetolog tipsade om denna sida senast jag fixade fransarna.
Favoptic säljer alltså glasögon och linser förmånligt på nätet och det bästa av allt är att du kan beställa hem upp till 4 olika par för testning innan du bestämmer dig!
Det tog 2 dagar från att jag gjort min beställning så hade jag paketet i postlådan, nu får jag pröva glasögonen hemma i lugn och ro, och när jag bestämt mig för vilka jag vill ha, ska jag bara pricka i var i linsen mina pupiller hamnar någonstanns med en röd penna som kommer med paketet, fylla i min blankett och sedan skicka tillbaka test-paren. Mina glasögon tillverkas sedan utefter mina ögons behov och så får jag hem mina nya brills på posten när dom är klara!
Det svåraste är ju bara, vilket par ska man välja?
 
A.
 
B.
 
C.
 
Eller D.
 
 
Det bästa av allt är ju att glasögonen är väldigt förmånliga! Så om jag skulle råka välja fel eller tröttna så kan man med gott samvete beställa nya för omväxling.
har ni någon favorit bland dessa?
Leopard är ju iaf en självklarhet för mig!😁...och gillar starkt par A & D.
 
Puss//Sanna
Wilma gör mig sjuk.
Orka tjata om att "det var bättre förr" man faktum är att jag tror Wilma-fenomenet är en bidragande faktor till min prestationsångest!
Inlägget i sig är en stöttpelare till DETTA inlägg jag råkade komma över på facebook. En finsk mamma hade skickat in och avreagerat sig lite och anklagade "wilma" för att vara satans eget påhitt. Jag rent av jublade av känslan av samhörighet när jag läste hennes åsikt om wilma och vilka känslor det väcker.
 
Jag fattar helt enkelt inte, hur dessa pedagoger rent ut sagt orkar.
Orka skicka diverse mejl på wilma så gott som dagligen med notifications som " idag har sixten varit aningen okoncentrerad på lektionen" "idag har sixten sagt några ord för mycket" "idag har sixten lämnat gummit hemma" "idag kom sixten 2 min försent till klassrummet för att han gick på toaletten".
Jag känner att jag blir galen.
Om det ska läggas såhär mycket tid och energi på att lägga fokus på vem som har sitt suddigummi hemma och vem som kanske viskade med kompisen på timmen är det ju inte ett dugg konstigt att självaste undervisningen blir lidande.
Lärarna har vell för fullt upp med att skriva upp alla bagatell-detaljer som sedan skall skickas ut till föräldrarna för att få dem att känna sig ännu mer värdelösa än vad de redan gör och istället rusas det igenom nyaste matematik-kapitlet och dom elever som inte hinner med skickas istället vidare för psykologutredning på direkten.
Är det bara jag eller går det liksom åt fel håll här?!
Kanske det rent av är så, att det är läraren som behöver en resurs för att hinna med alla ordentligt?  Lägga ner större tyngd på undervisningen och få alla att förstå och tycka det är roligt att lära sig nya saker?! Om de hade en resurs som kunde skriva upp alla små bagateller ditt barn gör under en skoldag, så kunde läraren istället koncentrera sig på att få eleverna att lära sig något också.
Plus att ju lärarna hamnar sätta av sin privata egentid på att skicka alla dessa wilma meddelanden, det måste ju vara aningen stressigt för dem också ju?
 
Enligt mig, så är det rent omöjligt att lyckas i "wilma-världen". Hur jäkla mycket du än skriver upp eller förbereder så råkade endå Sixten bli kissnödig och missade 2 minuter av lektionen och därav får en anmärkning på Wilma.
Jag är så förbannat slut på att varje dag efter skolan gå igenom sådana här saker med barnen här hemma, orkaaaaah liksom "förhöra" varför hen promt måste bli kissnödig just precis före lektion alltså?! (och så har jag ju som sagt 3 skolbarn.....ni kan ju räkna mängden wilma-anmärkningar med rubriken "kisibrått"😩)
Sedan har jag också märkt att även barnen börjar känna enorm press tack vare wilma, minsta lilla misstag antecknas ju upp och så får dom höra om det hemma.
Personligen så förespråkar jag positiv uppmuntran (samt begreppet "barn ska vara barn") och jag har även personligen bett lärarna att alltid även kommentera vad barnen gjort bra i skolan, så jag kan berömma dem här hemma i samband med kritik.
Inte endast dessa onödiga toalettbesök, dessvärre tycks det va mycket enklare att anteckna dessa än positiva prestationer som barnen lyckats med i skolan.
Det senaste jag har fått på wilma är att Leevi har kasstat en snöboll.........EN SNÖÖÖÖBOLL??!
Så han får börja sin vecka efter sportlovet med kvarsittning alltså.
Okej, jag hajjar, en snöboll kan  träffa någon i ansiktet och regler finns till för att följas och det måste min son lära sig och acceptera.
Men kan inte annat än säga att jag förstår honom, när han säger till mig när vi pratar här hemma att "Det kliar så i fingrana att kassta en snöboll mamma nu när det finns så mycket snö!"
I feel you son!
När jag gick i skolan var snöbollskrig det enda vi gjorde på rasterna!
Före det ringde ut gjorde vi krigsmålning med kritor i fejjan, valde lag och när vi väl kom ut fanns det murar och borgar och hann man under förra rasten hade man redan gjort snöbollar i olika storlekar färdiga och förvarade i en hög redo att kastas på motståndarna.
Och gjorde man inte det så var det kungen på toppen.
Vi hade askul, ingen dog och såvitt jag vet är vi inte sämre människor idag för det!
 
Men här sitter vi idag som föräldrar, och läser och förundrar oss på wilma över vad det är för fel på våra egna barn som glömmer suddigummet hemma, måste kissa på lektionstid eller kanske inte orkar stirra blint på tavlan hela.jävla.tiden.
Eller kastar en snöboll ute på vintern.
Vart är vi påväg egentligen?
 
Avslutar med att åter säga att det finns två sidor av varje historia. Wilma har säkert sina bra sidor också ( har ni någon på lager så ös på, mina egenskaper är tyvärr endast negativa just nu) och tekninken idag har både sina för och nackdelar. Åter är detta endast min åsikt, och den är att jag skulle klara mig jädrans bra utan wilma (för det gjorde vi förr också!)
 
Puss//Sanna.
När den andra föräldern inte är delaktig i barnens liv.
Jag vet att det är alla hjärtans dag och jag kanske borde blogga om blommor och choklad, men faktum är att vi inte lever på rosa moln här, this is the real shit och det gäller att ta hand om tarmfloran så att vardagen är mer fasst än rippe!
 
Jag vet att det är förbjudet att tänka såhär, men jag kan faktiskt inte hjälpa, att ibland avundas de, vars pappan till barnen inte är delaktiga i barnens liv.
Sportlovet börjar nästa vecka och mina barn skall åka upp till sin pappa till Österbotten, detta betyder med andra ord ett par tunga dagar av bråk och elaka kommentarer per sms med barnens pappa.
Det värsta är ju när en går runt och är bitter för jämnan, när hatet tar över och detta spottas ut över den andra föräldern konstant. När den andra personen inte förstår att de enda som lider utav allt detta är, inge mindre än barnen.
När det inte går och prata som två vuxna längre och barnen får leka "trasiga telefonen". Detta gör mig så totalt flyförbannad!
Efter 4 år av kämpande........ psykologutredningar, mobbning, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter så har vi kommit fram till här hemma vad som är bra och vad som icke är så bra när det handlar om Leevi.
4 år, och när jag kommer med en "lista" med saker som bör tänkas på för att vi här hemma inte ska ha det allt för jobbigt att återställa allt igen efter loven så viftas detta bort som om det vore totalt nonnsens?!
Vad det än gäller, godkännande, uttalande, underskrift, så ska det göras så svårt som möjligt, för att JAG ska få det så svårt som möjligt.......... fasst det endast är Leevis resurser som blir väntande.
När en säger att han vill vara delaktig i barnens liv........sålänge det handlar om de roligare sakerna. Det verkliga livet vi lever, skolan, möten, hobbyn, kompisbråk, syskonbråk, föräldramöten, spiromteri, adhd..................... not so much delaktig.
 
Det kan göra så fruktansvärt ont i mig att bli kallad fula saker av en människa man faktiskt levt ihop med och skaffat barn med. För hur man än vrider och vänder på det så kommer vi att ha å göra med varandra för resten av livet och har ju de mest fantastiska ungar ihop dessutom.
Hur kan hatet vinna över det?
 
Jag vet att det var jag som valde att avsluta. Det var jag som stack, det var det enda som fanns kvar att göra.
Jag vill även framföra att priset jag betalar för det är förbannat högt och skuldsatt är jag vell för resten av mitt liv.
Ibland märker jag även hur jag kan drömma mig bort, en fantasi där vi alla är sams och kan umgås ihop. Ett stort matbord, massa mat, barn, kärlek och skratt. Jag önskade jag kunde ge mina barn det.
Istället får de ibland se mig gråta över något deras pappa skickat per sms......... inte för att det han skickar påverkar mig på det viset.Utan för att jag ibland blir så trött över att livet kan vara så förbannat orättvist.
Tackar gudarna för allt vi har här! Om jag endå hade vetat att livet kunde vara såhär också?!💖
 
Massa kärlek önskar jag er såhär på alla 💗 dag!
Se till att ni blir behandlade med respekt av den ni lever med, ta ingen skit...... se till att du blir älskad ut till varendaste cell. Älska och bli älskad, gör vad som känns rätt för dig och ge fan i resten. Livet är för kort för att vara olycklig!
 

Tack för du visar hur underbart livet kan vara!

 
 
//Sanna