Susanna

Idag sköljde en sådan otrolig våg av totalt närvarande över mig!

En riktigt paralyserande känsla.

Jag hade lagt telefonen åt sidan, ja, den fanns överhuvudtaget inte i rummet var vi befann oss. Jag satte mig ner på golvet bland med lego och klossar och vi byggde och rev ner och byggde igen. Jag, Avicii och Aurora lekte i över en timme på vardagsrumsgolvet och lilla Alfa låg nöjd i sittern brevid.

 

Och det slog mig.

 

Som ett illamående som växte sig allt större i maggropen slog det mig.

 

 

 

Även fasst det handlar om små snuttar, microögonblick, som du lägger ut på din story, så är det endå bort från det verkliga livet för ett ögonblick, och när du lägger ut 10 microögonblick under en timma snackar vi redan minuter.

Minuter förlorade, då din lilla 1-åring med sina knubbiga små händer lägger en lego ovanpå en annan, tittar på dig med stor entusiasm över vad han klarat av, och du missar den.

 

Jag blev så jävla äcklad bara.

Äcklad över mig själv och mitt mediehoreri.

 

Jag mådde så otroligt bra och var så otroligt lugn i både kropp och själ där på golvet, att det skulle kunna gå å gämföra med en två veckors relax-semester. Totalt närvarande i stunden med mina minsta barn, missade inte en sekund inte ett ögonblick gick mig förlorad.

Och det hände så otroligt mycket under dendär timmen!

Miner, uttryck, blickar, framgångar.

Livet hände!

 

Var det såhär föräldrar var med sina barn före tekniken tog över?

Hur många barn känner sig osedda och ensamma idag, och får höra gång på gång att "vänta lite!" ?

Lika mycket som förr?

Eller mer?

 

Men faktum är att dendär legobiten kan inte vänta!!

Det händer nu, sedan är det försent. Det ögonblicket han lägger sin första legobit kommer aldrig igen!

 

Och fasst man tror att man faktiskt är närvarande, sitter och gör något mekaniskt i kanske 5 minuter, så är oftast huvudet endå någon helt annanstanns än hos ditt barn och den första legobiten.

För att inte tala om, om telefonen råkar göra ifrån sig ett ljud, en kommentar har uppenbarat sig på instagram, ett jobbmejl, sms, whatsupmeddelande, messenger.

Miljoner distrationsmoment som bara tar dig längre och längre ifrån, vart du behövs allra mest. Från dom som behöver dig allra mest.

Närvarande men endå frånvarande. Det kanske värsta som finns.

 

Jag försöker verkligen mitt yttersta för att schemalägga mina inlägg och upplägg på sociala medier. Ofta tystnar det från mitt håll mot kvällskvisten, för då är det FAMILY FIRST!

Men jag kan endå bli rädd ibland över hur mycket skada det har på min hjärnan och att min kapacitet att vara i nuet försämras allt mer destu mer jag är uppkopplad.

 

Men som alla jobb så innebär det ju att vara borta litegranna, du offrar vissa timmar för att jobba och tjäna pengar och vissa tycker ju det vore en fördel att kunna jobba hemifrån. Men faktum är att det är väldigt utmanande.

Man kan aldrig lämna "jobbet på jobbet" utan du funderar på jobb nonstop sålänge du är vaken ungefär.

På vad du ska lägga upp och hur du ska lägga upp, planera, marknadsföra, underhålla, prestera, formulera, redigera.

Det tar aldrig slut, och hur jag än försöker lägga upp ett schema över hur många timmar jag vill sätta ner på diverse texter eller redigeringar eller att svara på mejl så håller dom ramarna ytterst sällan.

Jag älskar det jag gör, och skulle aldrig kunna sluta upp med att skriva, inspirera och hjälpa. Men jag vill absolut inte missa några viktiga ögonblick i mina barns utveckling eller liv heller.

 

Detta, för en tryggare och bättre framtid för våra barn, att de alltid känner sig sedda, uppskattade, HÖRDA och älskade.

Därför ber jag dig också att VARJE dag, stänga av den förbannade telefonen, seriöst, STÄNG AV DEN! i en timme eller två, sätt dig ner på golvet och LEK, LYSSNA, KRYP, SJUNG.

Jag lovar dig att du kommer känna dig mer levande än någonsinn när du verkligen känner att du connectar med dina barn och med livet som händer.💗

 

 //Sanna.