Susanna

Det har kanske fram kommit att jag känt mig lite udda den senaste tiden, lite "off" kan man vell kanske säga.

Hittar på alla de möjliga konstiga saker ( som att söka in till en merkonomutbildning och bli antagen till exempel😣) huvudet går som om det vore högt på extacy, medans kroppen ofta känns tung och trött.

Ibland tror man att man seriöst håller på att bli galen och måste söka hjälp,  håret är flottigt fasst det är alldeles nytvättat och svetten sprutar bara av att resa sig upp.

Och magen?

Magen den  kniper, blir pösig, för att nästa sekund vara alldeles platt, den pratar och morrar och kniper igen.

Har gått igenom hela sjukdomslexikon och har typ alla de allvarligaste sjukdomarna (och så svettas vi åter och ännu mer på det.)

Allvarligt, vad har jag för fel?

 

Igår när vi hade gått och lagt oss, så slog det mig att jag inte hade uppmärksammat att Lionel läste sin läseläxa högt för mig i soffan tidigare på kvällen.

Alla barnen befann sig i vardagsrummet och jag tänkte samtidigt på något annat. Bland allt sorvel kommer Lionel och skulle läsa sin läseläxa.

Nu i efterhand, då jag låg där i sängen kring klockan 24 på natten, slog det mig alltså att jag inte hade hört honom läsa.

Han befann sig i min "blindspot", och jag var inte närvarande.

Samtidigt som dessa självdestruktiva tankar forsar igenom mitt huvud börjar mannen smeka mitt hår med handen helt sporadiskt.

Det går inte att stoppa det längre och tårarna börjar rinna.

Jag gråter tyst i sängen med Alfa vid bröstet och börjar även tänka på livet i allmänhet, hur kort det är, hur fort det går, hur stora mina barn redan är och på vad som händer efter döden.

Får nästan lust att stiga upp och riva upp barnen ur sängarna och bara krama om dom hårt hårt för att sedan gå ut till köket alla tillsammans och baka mockarutor.

 

Jag somnade endå efter ett tag(och tur var vell det, annars kunde det vara att satt inlåst just nu!😂) och imorse steg jag upp och var istället skitsur.

Allt kändes bajs, kanske till och med mot diare-hållet. Jag ville ingenting, eller egentligen ville jag både bli kramad samtidigt som jag stöter bort ni vet?!

 

Hann betee mig så en stund före jag gick på toaletten och till min stora förvåning märkte att jag hade fått mens.

 

Här har jag gått och gissat på cancer, förtroligtvis i magen, början på någon sorts farlig immunsjukdom eller koronavirus, och så får jag........mens.

 

Hormoner säger jag bara..............

You can kiss my ass!

 

Hur är det möjligt och ens lagligt att det kan ställa till med så mycket både i knopp och kropp?

Just nu vet jag fan inte ens vem jag är, eller på att det jag vill och säger faktiskt är det JAG vill och säger, eller är allt nu bara hormonerna som spökar?

Vågar jag ta minsta beslut alls just nu?

 

Känslan är som att kasta sig ut ur ett flygplan och ropa "hell yeaaaaaah" för att i nästa sekund inse att fallskärmen är pajjad och du störtar istället mot en säker död.

 

Hela min existens är rakt upp och ner och min tillfälliga suprskill är något i stil med att ;

Jag kan klappa till dig samtidigt som jag ger dig en kyss med munnen fullproppad till bredden av choklad. Jag skrattar och gråter på samma gång som jag fiser dig i ansiktet.

(förlåt för det sisstnämnda, får lov att skylla på hormonerna)

 

Jag älskar verkligen att vara kvinna och äran att få tillhöra det starkare könet! Men känslan av att inte veta vem man är si sådär en gång i månaden, och ryta åt alla, fasst allt man vill egentligen,  är att bara bli kramad är oerhört krafttagande på alla sätt och vis!

 

Gud giv mig kraft, för jag har mens.

 

🙈Sanna.