Susanna

Alltså för det första så hade jag en feeling redan före vi precis skulle åka iväg.

Båda pojkarna hade vaknat tidigt och jag hade försökt mitt bästa på att dra ut på minuterna och hålla dem båda nöjda så att dom sedan skulle sova lite i bilen.

Well, iväg åker vi och ingen somnar ju såklart på vägen till Lojo. Ingen var direkt onöjd heller och jag var tacksam för det för Alfa har ju varit lite knepig att ha i bilen (också).

Först ut parkerar vi vid H&M och jag lägger både Alfa och Avicii i vagnen. Finns ju mycket att kolla runt på på H&M, massa lampor och sånt tänkte jag (som ju aldrig haft problem att gå med barn på köpcentrum tidigare)

Ammar Alfa gör jag direkt vi kommer in bara för att garantera att han inte blir tuttsugen mitt i affären.

Detta hjälpte dock ingenting, för både lamporna, folkmassan (om man nu kan kalla de fem människorna plus arbetarna inne på H&M för folkmassa) och ekot blev helt enkelt för mycket för Alfa.

Han började vrålskrika.

Jag tar ju självklart upp honom i famnen och så försöker jag gå så med honom istället, men icke!

Han liksom accelererar bara i vrålet och blir alldeles röd och nästan hysterisk.

Går ut med Alfa från affären och sätter mig på en bänk och försöker ge honom bröstet men alla lampor och ekot (nu från hans eget skrik) gör det hela bara värre.

Folk börjar titta.

Kollar på mig som att "kan hon inte lugna det där barnet?"

Jag säger er att det är den värsta känslan som finns!

Där sitter jag och gör allt i min makt för att lugna mitt barn och folk vänder på huvudet med sänkta ögonbryn ungefär.

Jag gav fullständigt upp och vi gick ut till bilen igen.

Suprise suprise så har jag världens gladaste unge så fort vi lämnat köpcentret och ingen fatta alls vad som precis hände liksom?!

Jag tänkte att det kanske vara var något i just den stunden som fick honom så ledsen.

Vi beslöt oss för att endå testa åka till citymarket och att jag skulle ha Alfa i manducan istället för i vagnen.

Vi hade lite saker till hemmet vi skulle behöva plocka upp där, och Alfa var ju så glad och nöjd i bilen igen.

Så vi körde till citymarket och jag lägger Alfa i bärselen. Avicii och Aurora får sitta i vagnen.

Vi hinner bara gå in genom entrén så sätter Alfa igång igen.

Vrider och vänder sig i bärsele, skriker och tycks nästan få panik igen.

Vi testar även byta om. Att mannen tar Alfa och jag går med vagnen men det blev nästan bara ännu värre.

Alfas vrål ekar i hela jäkla affären och han ropar rakt ut.

Åter igen domdär jävla blickarna.

Folk kanske tycker vad tusan vi har där å göra med så små barn som enbart skriker och gapar, eller att jag är helt tafatt och inte kan uppfylla mitt barns behov.

Dom skulle bara veta sanningen att jag fan aldrig går någonstans eller gör överhuvudtaget någonting!

Enda jag ville var att få lite luft ombyte, en snabbvisit till Lojo tillsammans med en del av familjen.

Äta lite sushi.

Fylla upp med en gnutta energi.

Jag tar Alfa och går ut till bilen och tårarna rinner längs med ena kinden så otroligt otillräcklig jag känner mig.

Där sitter vi sedan, Alfa och jag, medans mannen handlar klart tillsammans med Aurora och Avicii.

Alfa är igen hur glad som helst, och charmar alla som går förbi genom bilrutan.

Min dag gick alltså ut på att sitta i bilen på en parkeringsplats i någon timma.

Ett totalt misslyckande, en full flopp.

En dag som kanske kan beskriva moderskapet i ett nötskal.

Åtminstone ibland.

Jag verkar ha en väldigt känslig bebis och kommer absolut inte pröva åka och handla med honom igen på ett tag.

Ibland känns det bara lite orättvist.

Ska jag endast sitta här hemma för att det ska vara bra?

Självklart är det inte så, men för stunden, där på parkeringen så var jag lite olycklig.

Jag har jättesvårt att ta tid till att helt enkelt bara göra ingenting. Sitta på ett café, strosa runt (vad tusan nu folk gör med egentid) 

Jag har alltid något utav barnen med mig, detta för att jag vill, eller så tränar jag....hårt.

Att ta egentid till att inte göra något speciellt existerar liksom inte i min värld.

Därför, kan det kännas lite jobbigt då det slutar såhär.

Jag hade faktiskt sett fram emot att få handla diskmedel på citymarket!

Trots att jag valt att ha många barn så får man bli besviken och lite ledsen för det, ja till och med klaga i bland!

Känslan är den samma oavsett du har ett, eller tretton barn när dagen inte alls blir som du hade tänkt dig och jag skulle aldrig välja bort något i mitt liv för att känna att det skulle vara enklare.

Alla dagar kan bara inte vara bra dagar helt enkelt.

Kram//Sanna.