Jag vet att det är alla hjärtans dag och jag kanske borde blogga om blommor och choklad, men faktum är att vi inte lever på rosa moln här, this is the real shit och det gäller att ta hand om tarmfloran så att vardagen är mer fasst än rippe!

 

Jag vet att det är förbjudet att tänka såhär, men jag kan faktiskt inte hjälpa, att ibland avundas de, vars pappan till barnen inte är delaktiga i barnens liv.

Sportlovet börjar nästa vecka och mina barn skall åka upp till sin pappa till Österbotten, detta betyder med andra ord ett par tunga dagar av bråk och elaka kommentarer per sms med barnens pappa.

Det värsta är ju när en går runt och är bitter för jämnan, när hatet tar över och detta spottas ut över den andra föräldern konstant. När den andra personen inte förstår att de enda som lider utav allt detta är, inge mindre än barnen.

När det inte går och prata som två vuxna längre och barnen får leka "trasiga telefonen". Detta gör mig så totalt flyförbannad!

Efter 4 år av kämpande........ psykologutredningar, mobbning, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter så har vi kommit fram till här hemma vad som är bra och vad som icke är så bra när det handlar om Leevi.

4 år, och när jag kommer med en "lista" med saker som bör tänkas på för att vi här hemma inte ska ha det allt för jobbigt att återställa allt igen efter loven så viftas detta bort som om det vore totalt nonnsens?!

Vad det än gäller, godkännande, uttalande, underskrift, så ska det göras så svårt som möjligt, för att JAG ska få det så svårt som möjligt.......... fasst det endast är Leevis resurser som blir väntande.

När en säger att han vill vara delaktig i barnens liv........sålänge det handlar om de roligare sakerna. Det verkliga livet vi lever, skolan, möten, hobbyn, kompisbråk, syskonbråk, föräldramöten, spiromteri, adhd..................... not so much delaktig.

 

Det kan göra så fruktansvärt ont i mig att bli kallad fula saker av en människa man faktiskt levt ihop med och skaffat barn med. För hur man än vrider och vänder på det så kommer vi att ha å göra med varandra för resten av livet och har ju de mest fantastiska ungar ihop dessutom.

Hur kan hatet vinna över det?

 

Jag vet att det var jag som valde att avsluta. Det var jag som stack, det var det enda som fanns kvar att göra.

Jag vill även framföra att priset jag betalar för det är förbannat högt och skuldsatt är jag vell för resten av mitt liv.

Ibland märker jag även hur jag kan drömma mig bort, en fantasi där vi alla är sams och kan umgås ihop. Ett stort matbord, massa mat, barn, kärlek och skratt. Jag önskade jag kunde ge mina barn det.

Istället får de ibland se mig gråta över något deras pappa skickat per sms......... inte för att det han skickar påverkar mig på det viset.Utan för att jag ibland blir så trött över att livet kan vara så förbannat orättvist.