Susanna

Så var denna otroligt laddade dag över. Jag känner mig både trött, spänd och lite darrig fortfarande, men också lättad över att ha fattat mitt beslut och höll fasst vid vad jag själv kände att är bäst för mig och min bebis💗

 

Lillebror ligger alltså fortfarandae med rumpan neråt och huvudet trycker skönt mot mina revben på höger sida ( svär att jag börjar ha ont i självaste benen )

Positionen och allt var bra,  de små benen i rätt vinkel med tanke på en normal förlossning och bebis mår bra i magen.

Jag ansåg det inte finnas någon orsak till att få avslappnande mediciner och att försöka vända på bebis nu.

Jag visades även vara öppen ca 2 cm och har haft sammandragningar från och till hela dagen (kanske mest pga nervositet, men endå) så jag kände bara att jag ej vill utsätta oss för mer stress just nu, utan fokucera på att snart få föda istället.

 

Och bra var det så. Ingen försökte få mig på andra tankar mer utan menade att det är ett bra beslut. Föda kan jag ju!

Istället fick jag gå raka vägen ner till magnetröntgen för att ta bild på bäckenet. ( I Norge röntgar man inte bäckenet på omföderskor överhuvudtaget fick jag även höra!) och imorgon kommer de ringa mig från förlossningen angående om mina mått uppfyller kriterierna på att få föda normalt.

 

Vi kommer med andra ord få en liten rumpnisse lagom till Jul!😍

 

Nu gäller det bara för mig att finna lugn och självförtroende.

Lita på att dethär klarar vi!

 

Enda motgången som egentligen kan uppstå nu är om babyns position i magen skulle visa sig vara knpeig när jag anländer till förlossningen, då kan det vara jag hamnar resonera om och akut snitt kan bli aktuellt.

Jag vill endp inte tänka på det nu, utan försöka lita på att allt går alldeles utmärkt, på att min kropp vet vad den gör, än en gång.

 

När jag kom hem var jag tvungen att gå och lägga mig, jag hade riktigt jobbiga sammandragningar varpå jag sedan även gick i en varm skön dusch. Nu äntligen börjar det lätta lite, tack och lov!

 

Jag är inte säker på om jag kommer att fortsätta göra mina olika övningar för att försöka hjälpa bebis att vända på sig, eller om det är bättre att bara "let it be" och försöka njuta och slappna av den resterande tiden som är kvar före han föds?

Måste erkänna att det nästan känns aningen jobbigt med att försöka så himla mycket, man blir ju nästan lkte besatt.

 

Gör jag tillräckligt?

Tillräckligt länge?

Tillräckligt mycket

Finns det mer jag kan göra?

 

Det stressar också känner jag.

Åtminnstone skall jag ta tag i bebiskläderna och börja packa BB-väskan, så måste vi iväg en sväng till Ikea och köpa en madrass till spjälsängen vår lilla rumpnisse ska sova i också!

Saker att se fram emot!

 

Det kommer att bli bra!💖