Susanna

Imorgon har jag tid till mödravårdspolikliniken igen i Lojo. Blir egentligen en hel dag kretsande kring lillebror i magen, för genast på morgonen har jag rådgivning och efter det måste jag nästan direkt börja köra mot Lojo (Lojo ligger ca 40 km från Ekenäs)

 

Denhär gången kommer jag att åka ensam.

Allt efter jag fick höra att bebis ligger med rumpan ner och det plötsligt började bokas in vändningsförsök och pratas om sätesförlossning mm så har jag allt mera gått djupare in i mig själv.

Detta är något jag bär med mig från barndomen, när det inte fanns någon att ty sig till när det blev jobbigt.

Man fick deala med det själv helt enkelt, och jag har allt sedan dess känt otroliogt stort behov av att få bearbeta saker och ting ensam när det hopar sig kring mig.

Jag menar inget illa mot någon, jag blir bara väldigt kortfattad, tystlåten och vill dra mig undan.

 

Som en elefant som är sjuk eller olycklig, eller som ska förbereda sig för att dö, så drar den sig undan sin flock och bearbetar detta i all sin ensamhet.

 

Förra gången blev jag ju så nervös att jag bara behövde se på min man för att börja bröla. Jag antar att det åter är hormonerna som förmodligen spökar, (och den enroma kärleken ofcourse!, vi två, vår bebis💗) men jag pallar inte att han blir orolig, jag pallar inte sympati och smek, pallar inte att han ska tycka synd om mig, pallar inte hans blick. inte nu.

Vi ska snart föda, DÅ behöver jag kraft!

Detta ståhej oroar mig enbart och jag har ingen kontroll och då dealar jag gärna med det själv.

Ensam är stark, ensam är hård ( totalt bullshit, men kan inte gå emot min egen natur här!)

 

Plus att jag känner att jag kan slappna av lite mer när jag vet att Avicii är hemma i tryggt förvar tillsammans med pappa. Jag kan fullt koncentrera mig på mig och min bebis i magen, prata med honom, koncentrera mig på oss.

Låta allt ta den tid det tar.

 

Jag hoppas ni alla vill hålla era tummar och tår, imorgon är det tid för att vara elefantastisk!