Förlossningsberättelse del 2.
Dags för andra delen av min förlossningberättelse, ni som vill skrolla igenom del 1 en gång till eller har missat kan klicka HÄR
 
Vi anländer till Lojo bb ungeför vid tolv-slaget. Jag blir inrullad på ambulansbädden ända fram till förlossningsavdelnigen och till mitt rum där vi ska föda. I Korridoren råkar min man precis komma ut från toaletten när jag rullar förbi och stackaren såg vettskrämd och lättad ut på samma gång, han hade ju mött den andra ambulansen på väg mot Lojo och tänkte att jag nu har fött vårt barn i ambulansen på landsvägen nånstanns......utan honom. Så han var åtminnstone lättad över att bebbe ännu var kvar på insidan.
Vi kommer in i vårt rum och jag får resa mig upp, det fortfarande forsar vatten (hur kan jag rymma så mycket vatten tänker jag?) jag och min man kramar om varandra hårt och jag säger lite nonchalant till ambulansmännen att jag nog dränkte ner deras bår riktigt ordentligt under färden heh, "ingen fara alls"- svarar de bara och önskar oss lycka till.
Jag tackar dem så mycket och kvar lämnar jag, min man och barnmorskan i förlossningsrummet.
Jag går på toaletten och får byta om till sjukhuslinne och de mysiga mega nät-trosorna.
 
Sedan är det dags att bli undersökt, jag är öppen 4 cm!
Barnmorskan förser en grej på babyns huvud i samband med undersökningen, en grej som mäter barnets hjärtljud samt mina värkar. Efter undersökningen vill jag genast upp, är ju den som är i rörelse ända tills kryssnings-skedet börjar. Jag bestämde mig för att sitta på en pilatesboll och rulla höfterna på den genom värkarna, vi sitter tvärs över sängen mannen och jag och han hjälper mig ta mig igenom varje värk som kommer och dom kommer nu rätt så tätt! ca 3-4 värkar per 10 minuter. Jag säger att vi garanterat har bebis hos hos före klockan 14.00 medans mannen säger att det nog snarare blir klockan 13.00 ( klockan är nu 12.20)
 
Som vanligt när jag föder så sköter jag och min man oss nästan helt själva. Jag har aldrig velat ha någon form av smärtlindring utan andas mig igenom värkarna och går helt och hållet in i mig själv. Jag jobbar helt självständigt och kallar ej på barnmorskan före jag känner att det är dags att börja krysta.Jag vill ha lugn och ro omkring mig.
Jag tänker alltid för mig själv efter varje tuff värk som passerat att " en värk mindre tills bebis är här, nu är det bara x-antal kvar" och jag intalar alltid mig själv att "nästa värk är lite värre" och sedan nästa ännu liite värre. Detta gör på något vis att jag alltid är beredd på att det kommer göra ännu ondare, sedan blir allt en lättnad i slutändan då jag kan ge smärtan en 8 1/2 poäng i hur ont det gjorde och inte 10 fulla poäng som jag hade räknat med.
Så, ensamma sitter vi och andas genom värkarna och skämtar och pussas litegrann emellan dom💗 värsta qualitytime för ett par med 4 ungar att föda barn haha....
Sedan får jag två värkar som går ner i ryggen, rättare sagt i svanken samt att jag känner hur de ändrar karaktär en aning. Det trycker på lite samt att min andning även den måste omgås till ett mer djuriskt molande. Ber mannen att ringa in barnmorskan för snart är det dags att krysta.
Efter 2 sekunder infinner hon sig och jag blir tillfrågad hur jag vill föda..........är ju av naturen en rätt så impulsiv människa så hade inte precis tänkt på detta i förväg så jag beslöt mig för att hoppa upp tillbaka på sängen och köra good oldschool, halvsittandes på sjukhus-sängen (födde även Aurora på det sättet och gillade den ställningen!)
Jag blir även undersökt igen eftersom jag svagt börjar känna att jag är redo för att föda min bebis och jag är öppen 9 cm och har lite kanter kvar på livmodertappen.
Barnmorska meddelar att under nästa värk hjälper hon till lite att utplåna det lilla som finns kvar samt att om jag känner att jag vill krysta så är det bara att tuta och köra!
Nu jävlar kom de sissta värsta värkarna, värkarna där även barnmorskan trycker undan det sissta av kanterna som fanns kvar, här gör det ont!
Mannen sitter gränsle över mig och för varje värk som kommer kramar vi om varandra hårt och jag får höra hans peppande ord direkt i mitt öra, han säger " kämpa kämpa, lite till så har vi vår älskling här!"
Åååååå vad jag vill omfamna våran lillis nu redan! och jag börjar trycka på, krystar för kung och fosterland, känner hur svetten bryter ut i pannan och barnmorskan öser på med olja i andra änden. Allt går super och det är bara att köra på, krystar igen, hyperandas, vrålar och krystar och nu går värkarna ända ut i låren, känns nästan lite som en ihållande kramp på insidan av båda benen, vilken kraft kroppen kan få till stånd?!
När huvudet är fött blir man offtast omtalad att vänta lite......bara andas och inte krysta (har lärt mig detta vid dethär laget och det gör man offtast för att barnmorskan skall hinna 1. ringa in en till sköterska innan bebis helt är född och 2. lösa upp navelsträngen som offtast kan sitta ett eller flera varv runt halsen och 3. så att inte allt skall gå alldeles för fort och bebis vara helt omtumlad när denne trillar ut i världen)
I detta skede brukar jag alltid vilja få det konstaterat att allt är ok där i andra ändan, så jag frågar "är allt okej?"
,-"jooodå, vi löser bara upp navelsträngen, allt är fint"  får jag till svar ( navelsträngen satt ett varv löst runt lillis hals) och får lov att under nästa värk sakta trycka på lite igen.
Alright, tar ett djupt andetag, lugnet före stormen och sedan trycker jag på för sissta gången.
Jag känner hur den lilla kroppen bara slinker ur mig........vår son är ute!
 
Klockan är 13.01 och jag hann krysta i 5 minuter. Han är perfekt!
Våran älskade pojke ligger med utsträckta armar och ben, pigg som en mört när han blir torkad och granskad lite snabbt av barnmorskorna, både han och jag får även direkt en spruta med gulkroppshormon tror jag det hette. Mannen ger mig en öm kyss och ser med tårar i ögonen på sin nyfödde son.
Lillen blir flyttat till mitt bröst och mannen får klippa navelsträngen.
Detta ögonblick är det mest fantastiska du kan uppleva i livet...... iallafall för mig. All smärta är som bortblåst, tiden står stilla, allt blir tyst och lugnt, du tittar på den lille krabat som nu ligger på ditt bröst och uppreper gång på gång......var det du som varit inne i min mage hela denhär tiden?!
Samtidigt som det är alldeles självklart är det endå så ofattbart (detta ändras heller aldrig, oavsett det är ditt första eller elfte barn!)
Vi bara myser!
Lillis får komma till bröstet och in kommer barnmorskan med födelsedagsfika bestående av kaffe, te, smörgåsar, kex och apelsin. Det smakar ljuvligt!
Här ligger vi sedan i fem minuter, 15, en timme, nästan två timmar (dygnen precis efter du fött barn smälter alltid ihop till en enda gelèklump) och lillis blir ammad, återhämta sig lite.
Sedan blir det dags för vägning och mätning och jag får ta den mest efterlängtade duschen ever!
Våran son väger 3675g och är 51,6 cm lång och han får fulla agar-poäng!
Förlossningen tog sammanlagt 2 och 1/2 timme.
Han föddes den 28.9 vilket var det beräknade datumet för hans ankomst, jämt 40 veckor var jag gravid.
Han var perfekt på alla sätt och vis, min förlossning var perfekt på alla sätt och vis(fick till och med höra att det var som taget direkt ur en lärobok om hur en perfekt förlossning ska gå till av en annan barnmorska, och att jag är som skapt för att föda barn haha😄) Vi fick komma hem nästa dag Lördag till resten av familjen.
Jag är obeskrivligt tacksam över hur fint allting gick åter en gång, samt för en sån underbar son som kom till världen denna soliga Fredag i slutet av September!💖
 
 
 
💝//Sanna
 
Jessica Högberg

Men wow så fint du beskriver, känns nästan som jag var där! Hoppas allt är toppen fortfarande <3

Svar: Oj tack, så glad jag blir! 😍 här är allt fortsättningsvis toppen! 💕
Fitspiration By Sanna

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress