Mötet på ungdomspsykiatriska.
Idag hade vi ju alltså möte på ungdomspsykiatriska angående Leevi. Vi gick igenom hur sommaren har gått för oss och jag fick berätta om Leevis ångest inför skolstarten. Även Leevis nya lärare och rektor deltog i mötet.
Alla var vi överens om det faktum att Leevi nog verkligen kan bara han vill och att största problemet är att han inte tror tillräckligt på sig själv (om alls) för stunden och läxor och skolarbetet överlag därför blir tunga för honom.
En viss koncentrations-svårighet ibland kan förekomma, jo, men å andra sidan, vilken 10-årig kille orkar fokucera till 100%  jämt på sådant som kanske inte ens intresserar honom så mycket?!
Jag berättade även för den nya läraren och rektorn hur jag kände det under förra terminen, att vi inte blev hörda eller ens fick en chans av dåvarande lärare och att all feedback vi fick från skolan om Leevi var endast negativ och mycket negativ också, och fasstän jag många gånger bad om att även få positiv feedback ( tror starkt på att alltid ge barnen positiv respons och lyfta upp de bra sakerna/sidorna vilket i sin tur leder till att barnen blir pippiga på att fortsätta göra bra ifrån sig och blir starka och självsäkra i sig själva) så var det endast negativa meddelanden jag fick på wilma eller så ingenting alls.
Jag lyfte även fram att Leevis stora svårigheter i koncentrationen på lektionerna tidigare skolåret högst sannolikt berodde på att personen som mobbade Leevi ju hela tiden befann sig i samma klassrum (i Leevis skola har man slagit ihop klasserna två och två) så man kan ju själv tänka sig hur jobbigt det har måstat vara att försöka orka lyssna på lektionerna och samtidigt känna ångesten och två par ögon i nacken varje timme under skoldagen.
Nu är det Leevi och Lilja som delar klassrum och Leevi är äldst då 3:orna och 4:orna är de klasser som sammanslagits (även 1:an & 2:an ihop) Leevi har själv sagt att han känner sig säkrare nu när det ej finns äldre pojkar i samma klass.
Det lovades mig att man håller god koll och tar upp minsta lilla tecken på mobbning direkt om något sådant skulle misstänkas, och alla skulle göra sitt bästa med att försöka stärka Leevis självförtroende i skolan.
Den nye rektorn frågade mig om inte Leevi togs med i "anti-mobbnings-gruppen" (är inte helt hundra på om det var så den hette) när det kom fram att han blev mobbad? Jag har aldrig ens hört talas om och visste inte alls att det fanns något sådant eller vad det går ut på?!
Konstigt kan jag tycka att ingen tog upp det med oss när jag kontaktade skolan om att Leevi bler mobbad?!
En anna sak jag kan tycka är märkligt är att Leevis förra lärare nu i efterhand sagt till läkaren på ungdomspsykiatriska att hon inte alls uttryckt sig om att Leevi hotas att stanna kvar på klassen nu under fyran, vilket hon ordagrant skrev till mig i ett meddelande på wilma innan sommarlovet?! Varför gå och ändra uppfattning helt och hållet helt plötsligt?
Jag förstår inte.
Hur som haver hoppas jag att alla är mer än medvetna om var kåpet står och ska stå från och med nu. Det har endast gått två fulla veckor av det nya skolåret så lite kan man säga om hur vintern kommer att gå, huvudsaken är endå att oron över att Leevi skulle lida av ADHD nu så gott som överstrykits och inga fler "undersökningar" behövs. Vi har endast bokat in en "checkup" med samma människor närvarande till den första November. Detta för att tillsammans disskutera hur hösten har gått för Leevi och hoppeligen får vi höra positiva framsteg från skolan.
Om inte annat känner jag stor tacksamhet och att vi verkligen blivit hörda samt att Leevi har fått mycket beröm över hur duktig han är från våran läkare samt sjuksköterska på ungdomspsykiatriska! Dessa två kvinnor har jag känt att vi kunnat lita på och att dom verkligen står på vår sida i detta fall och tycker om Leevi!
Det värsta som finns är att känna sig misstrodd och särskillt när det är fråga om sitt eget barn, sitt eget kött och blod, sitt eget hjärta.
Kan ej förstå att man faktiskt såg medicinering som ett alternativ ens tidigare?? "så att Leevi skulle klara av undervisningen" hette det.
Helt enkelt sopa allt under en matta och göra det så enkelt som möjligt om ni frågar mig. Leevi var problemet och med medicinering (eller droger som jag skulle ha lust att kalla det) skulle han vara tillräckligt tröttdåsig och inte orka stöka till det så mycket under lektionerna...... eller då andra alternativet vi fick, att byta skola helt och hållet?!
Mycket har jag gått med på, undersökningar hit och påståenden dit angående min son, tillsisst blir man ju ändå osäker själv när man inte hör annat än hur jobbig ens pojke är från skolan, jag tappade oss lite där för en kort stund och hängde med i allt dom ville att jag skulle lyssna på, men då det kom till att Leevi skulle behöva medicin eller byta skola?
ALDRIG!
Hoppas vi nu får fortsätta vara "vi", ungarna får gå i skola i lugn och ro, ha sina bättre och sina sämre dagar, vara fullt så operfekt perfekta dom bara vill vara (sätts så jäkla mycket press på våra små i dagens värld anyway) Du kan omöjligt gå och förvänta dig att en apa, en fisk och en elefant skall vara lika duktiga på att klättra i träd. Alla har vi våra starka och svaga sidor och alla måste få lysa där vi är starka och förstå det faktum att alla inte kan vara bra på allt!
Känner mig ganska trött på känslor idag och ber om ursäkt om orden flackar lite hit och dit.
Imorgon har vi rådgivning på schemat och får höra det andra lilla hjärtat som tickar fortfarande på insidan av min kropp💗 Vi skall även till dagis och hälsa på en gång till med Aurora och pappsen  får följa med och kolla in nya avdelningen han med. Hade också tänkt försöka hinna till gymmet.
Hoppas denna veckan startat bra för alla er! Här avslutas nu Måndagen med en tecknad film tillsammans före läggdags.
 
 
 
//Sanna
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress