Susanna

Blogg-Block.
Har haft en riktigt jävla pissvecka. Rätt ut sagt.
Som vanligt när det handlar om mer jobbiga saker väljer jag att vara tyst den första tiden och låta saker gro litegrann, ingenting bra kommer oftast ut när man är arg eller ledsen, utan då gäller det att ta hand om sig själv och läka litegranna först och se till att omge sig av saker och människor som får en att må bra.
 
Jag känner endå stor tacksamhet över att så många orkat vara inne och kollat här på bloggen, och jag känner även att jag på något sätt behöver öppna upp för att kunna återgå till den normala vardagen.
Ingen behöver någonsinn dela med sig av något den inte vill, och var och en väljer själv vad man är villig att dela med sig av till omvärlden ( och vad man väljer att läsa med för den delen).
Skrivandet är endå en såpass stor del av min personliga "självhjälpning" och trots att jag kunde lägga ut min text i en privat dagbok istället så vet jag ju att många har gått igenom samma sak så varför inte dela med mig lite av min sorg också.
 
Det har varit på tapeten ett tag redan att vi trots med all sorg i våra hjärtan hamnar måsta ta bort våran äldsta kära familjemedlem.
Denhär veckan har den dagen varit ett faktum, och hur man än försöker förbereda sig inför en stund som denna så blir det endå alltid en chock och rätt så kaotiskt innombords.
 
"Det är ju endå bara ett djur" - I know att många ju känner så.
Men för mig som hör till kategorin "överkänslig" så leder en sak som denna ofta till massa övertänk, man förstorar saker och en massa ångest hör ofta till hela paketet också.
 
Hela veckan har varit otroligt laddad känlsomässigt.
Jag har knappt haft någon matlust alls, om än mindre sovit,  och allt känns bara svindlande och att saker och ting går i otrolig slowmotion.
 
I Tisdags åkte mannen åter iväg till Åbo och skulle jobba. Jag blev alltså till på köpet ensam med barnen, hundarna och vetskapen om vad som komma skall.
När jag pratade med mannen på kvällen i Tisdags i telefon fick jag höra att de avslutat jobbet på bygget lite tidigare än planerat och åkte in till stan för att äta middag och dricka lite vin.
Där knäppte det till lite i min sköra lilla skalle.
Fick ett litet så kallat "gap-och-skrik-utbrott" gravid och underbar som jag ju även är och allt var ju självklart min mans fel!
Döden själv var ju något min man stog ansvarig för där och då och all min innre ångest fick rinna ut i luren på min stackars äkta hälft.
 
Är verkligen inte stolt över mitt fina "moment", men jag antar att det bara var tvunget att komma ut på endera det ena eller det andra sättet.
Efter det har jag storgråtit i vågor och däremellan utfört mina dagliga sysslor för att övergå till att äta lite nutella direkt ur burken med sked till att åter gråta okontrollerat en stund.
 
Det mest absurda är ju endå att jag mer eller mindre omedvetet klockar mina tårar. Detta såklart för att skydda barnen och hela familjens ork och välmående.
Det känns lite som att, sålänge jag håller ihop så hålls maskineriet rullande!
Jag kan liksom inte bara sätta mig ner och storgråta på hallgolvet för att det gör så jävla ont för då skulle alla andra också bryta ihop och det orkar jag i min tur inte lappa ihop just nu.
 
Istället tar man sitt ansvar och passar på att spy ut sin sorg när man tex
- Går på toaletten
- Tar en dusch
- hackar lök till middagen
- sent på kvällsnatten då alla barn garanterat sover.
 
Nu menar jag inte att mina barn ej får se mig vara lessen, självklart är det en viktig del att lära sig och alla får man/är man ju lessen ibland. Nu är detta endå första gången ever som vi hamnar deala med att förlora någon som ligger oss varmt om hjärtat i vår familj.
Jag vill förmedla rätt saker till barnen, behålla självbehärskningen för att bättre kunna ta mig ann alla deras känslor och frågor och inte tvärtom.
 
Vi har även mycket positivt framför oss den närmaste tiden, vilket var en av orsakerna till varför vi valde att ta detta ytters svåra beslut just nu.
Imorgon är det födelsedag i huset💖 och inte vems födelsedag som hellst, utan våran lillkilles alldeles första födelsedag!
Alla ser vi så enormt mycket fram emot det och att få fira och vara glada hela dagen lång. På det följer sedan både Liljas och Lionels födelsedagar och vi har turen att få fylla huset med nära och kära då både kusinerna och mina morföräldrar från Sverige kommer på besök.
Mitt i allt det tråkiga så försöker vi finna glädje och styrka för att lättare kunna ta oss vidare för att sedan få fortsätta som normalt, om så en mindre i familjen.
 
 
Fy urken endå vad det kan vara jobbigt!
 
Till minne av den bästa kompanjon, kompis och beskyddare NÅGONSINN!
Älskade Nero💖
 
 
Boa

Det är bara för jävligt att vara tvungen att ta bort en familjemedlem 😭 Been there,done that och det är alltid lika hemskt! Kram ❤

Svar: Fy ja du har så rätt! Att det kan värka så i ens ❤️ huhhuh...... allt ska man klara och genomgå.
Tack för omtanken!💕
Susanna

Anonym

Styrke kramar till hela familjen♥️ alltid lika jobbigt att ta såna beslut.

Svar: Ja fy ja, detta var nog inget vidare.....alls!
Tack & kram❤️
Susanna

Diana

Folk får säga vad de vill, djuren ÄR FAMILJEMEDLEMMAR!
Har hamnat ut för det själv några gånger och jo det tar lika sjukt varje gång!
Sörj, låt alla få sörja på sina sätt.. precis som det vore en människa..
Men kom också ihåg alla fina stunder
Kram 💖

Svar: Tack för de fina orden. Det har sannerligen varit en tung dag!❤️
Susanna

Kati

"Det är ändå bara ett djur", så säjer folk som aldrig själv haft ett husdjur! En hund är en familjemedlem och man har rätt att sörja den precis på samma sätt! ❤️ Ingen lätt grej och när man ännu måste ta beslutet när det är dax för djuret att lämna denna jord! Styrkekramar till er! 🥰

Svar: Nej, jag hatar att behöva göra ett sånt beslut. Men, man får ju inte vara självisk.
Tack ska du ha!❤️
Susanna

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress