Susanna

Nu äntligen fick jag mig tagen i kragen att lägga ner min upplevelse, min 6:e förlossning i text.

Är ni redo?

 

Det var alltså den 23.12, dagen före Julafton som vår lilla kille plötsligt bestämde sig för att han skulle komma ( jag antar att lillebror ville vara med och fira jul med hela familjen💗)

Vi hade ju gått runt och hoppats på att han skulle titta ut före Jul, så att också jag skulle ha lite lättare å vara, och för att slippa vara nervös över att behöva åka iväg på självaste Julafton.

På morgonen den 23 kände jag trots allt ingenting utöver det vanliga.

Hela morgonen gick som vanligt.

Min före detta svärfar ( de 3 äldre barnens farfar) ringde och frågade om vi kunde hjälpa honom med skjuts till mataffären, vi hade ju ingenting speciellt för oss så vi kom överens om att mannen plockar upp honom klockan 12.00 för att åka och handla lite.

Kring 11 ungefär brukar ju Avicii ta sin tupplur.

Mannen visade sig rolig och lade in en vink att " ska vi få igång det hela före Jul här eller inte?"😆

Han snackade ju såklart om färdknäppen.

Det finns många ord och meningar om denna myt verkligen fungerar, men faktum är att det funkat för oss ( självklart måste ju även stunden och kroppen/bebis också vara mogen för att det verkligen skall fungera)

Så, det fungerade även denna gång!

Efteråt gick jag på toaletten och kände direkt att något händer, dendär molande känslan jag så väl känner igen fanns plötligt där.

Blir lite fundersam, och elefant som jag är så schasar jag snabbt iväg mannen som skulle handla med barnens farfar, måste få va själv lite och känna efter.

 

Well, hinner inte så långt, bara fram till sängen och lägga mig på sidan........PANG!...säger det!

Vattnet går.

1-2 sekunder är det lugnt, förutom i mitt huvud där jag bara ropar shit...shit...shit!

Sen börjar vattnet att forsa.

Nämnde jag att jag hade lite mycket fostervatten också?

Det konstaterades under det sissta besöket på Lojo sjukhus och nu märktes det verkligen!

 

För stunden har jag Aurora, Lilja, Lionel och Avicii som nu vaknat hemma.

Före jag stiger upp ringer jag mannen och meddelar att "Nu är det hänt, nu är det brått!"

Tur så hade han inte hunnit längre än till vägskälet vid huset😂.

 

Jag ställer mig upp och börjar ta mig mot toaletten, med fostervatten strömmande längs med benen och golvet. Samtidigt känner jag även en första värk och tänker genast att "hoppsan, redan?" .

Mannen kommer och får ge mig nya byxor som jag genast blöter ner pånytt. Får helt enkelt skita i att försöka hålla mig torr och bara leva med att det forsar längs med benen.

Försöker med en handduk i byxorna och börjar ta mig mot ytterdörren och bilen med mannens hjälp.

Avicii är fortfarande i spjälsängen och jag beordrade Lilja att gå in i sovrummet och vara där med honom tills mormor kommer.

Leevi, som varit med mannen är med Aurora och Lionel i vardagsrummet och ser på film.

Pussar alla mina barn som önskar mig lycka till och är jätteivriga och lite nervösa över att jag nu verkligen skall åka iväg.

Jag säger till dem att snart, om någon timme eller så, så har vi en lillebror💗.

Jag lovar också att vi säkerligen är hemma igen lagom till Julafton.

 

Jag sätter mig i bilen och får en värk till.

Börjar samtidigt fundera om det är så smart iallafall, att åka iväg med egen bil och den sittande ställningen känner jag gör trycket i värken ännu mer påfrestande.

Min mor kommer och vi startar mot Lojo.

Under tiden från oss in till stan får jag värkar med under 5 minuters mellanrum, och när vi kommit så långt som till Langansböle (inte så långt alltså) så meddelar jag mannen att jag inte vågar längre, han får lov att ringa ambulans.

 

Nödcentralen ber oss vänta vid vägen där vi befinner oss och ambulansen är tacksamt nog snart på plats. Ambulansmannen kommer till bilen (otippat så var det ju två trevliga män som kom igen😅) och fram till mig som har en värk för stunden och tillsammans går vi sedan till ambulansen efter att värken avtagit.

Mannen åker iväg med våran bil mot Lojo efter att vi kramat om varandra ordentligt.

"Vi ses där!" säger vi.

 

Jag befinner mig nu alltså i ambulansen (än en gång) och ambulansmannen frågar hur intensiva mina värkar känns och att jag skall säga till varje gång jag får en värk. Han tar även upp alla mina uppgifter färdigt till sjukhuset och mäter mitt blodtryck.

Värkarna kommer med ca 3 minuters mellanrum och jag känner hur det börjar svida till allt mer och allt längre ner i magen.

-Känns det som att du behöver krysta? frågar ambulansmannen.

- Njääeee...pust,pust puuuust får jag bara fram till svar, samtidigt som jag tänker att "jag måste hålla ut tills vi är framme" samtidigt som mitt undermedvetna säger mig, att det nog inte kommer att gå, ungefär samtidigt nämner ambulansmannen, att vi precis har nått Karis.

Där tänker jag bara att "Okej, alright, det är kört!" Vi är i Karis liksom?!

Känner att vi inte hunnit någonstanns och att min tid håller på att ta slut, bebisen kommer snart!

 

Ambulansmannen ringer även förlossningssjukhuset......som inte svarar på de tre första gångerna!!

Jag missar helt om det skickats ut någon barnmorska på fältet för att möta oss eller om ambulansmannen ens får kontakt med sjukhuset, för jag har fullt upp med att nu andas genom värkarna och där emellan psykar jag hela mitt innre att hålla ut och att allt kommer gå hur bra som hellst och jag har min bebis, min son i fullt fokus. Snart ligger han hos mig, trygg och varm💖

Självpepp av allra högsta grad!

 

Vi kör en bit, jag vet inte hur länge men antagligen en bit förbi Karis före man meddelar mig att nu kommer barnmorskan!

Sidodörren på ambulansen öppnas och in kommer hon och ger mig en blick jag aldrig glömmer!

Sanna mina ord, det var exakt den rätta barnmorskan som kom när allt endå gick som det gick. Lite äldre, världsvan och sååå så lugn, en äkta jordemor!

 

Sedan går allt väldigt fort, barnmorskan undersöker mig och konstaterar att jag är 7 cm öppen och att vi inte kommer hinna till sjukhuset.

Hon ber mig försöka krysta lite, för det är väldigt nära nu. Jag känner dock att det inte riktigt går och jag vet exakt vad som hindrar mig men hinner inte säga nånting före barnmorskan konstaterar samma sak.

-Din blåsa är full!

 

Japp, jag är kissnödig!

Jag har känt det ett tag och vet att jag inte kommer kunna föda före jag har fått gå på toaletten.

Här kommer det mest pinsamma (trots att ingenting är pinsamt när det kommer till att föda barn, men känslan endå?!) under denna förlossning.

Jag ligger ju i ambulansen, fem före att föda och toalett, det finns ju inte.

-Du får lov att bara låta det komma!..........säger barnmorskan.

 

Och jag kissar!

Jag kissar och kissar och kissar och så kissar jag ÄNNU mer!

Och när jag tror att det inte kan komma mera kiss så trycker ännutill barnmorskan på blåsan och det kommer ännu mera, kiss😂🙈

Det var som draget ur värsta komedin, och medans jag kissar runt hela ambulansen ligger jag med båda händerna för ansiktet och bara upprepar "förlåt, förlåt, förlåt, förlåt!

So not my proudest moment, men nödvändigt. Naturligt.

Typ vad som kändes som en evighet senare och jag hade kissat klart på allt och typ alla så sjönk bebis i magen direkt och krystvärkarna satte in med full kraft.

Barnmorskan bad mig lägga mig på sidan och hon bad även ambulansmannen att hålla i mitt ena ben för bra position och stöd.

 

Här kommer jag ihåg hur extremt koncentrerad jag verkligen var! Jag var fullt med helt plötsligt, och det var som om jag tog ett steg ut ur min egen kropp och stog vid sidan om mig själv brevid britsen och sade i mitt eget öra " Nu måste vi få ut denna lilla gosse utan problem, hakan mot bröstet nu och krysta!"

Denna känsla var helt otrolig och aldrig har jag krystat så bra, så kontrollerat!

Vips så var huvudet fött och barnmorskan bad mig sluta krysta och enbart andas.

Nästan det svåraste om ni frågar mig, när axlar, skulderblad och mage skall födas fram och du ej får trycka på utan enbart andas och försöka slappna av medans barnmorskan lirkar med axlar och stöder mellangården.

Men, jag lyssnade på barnmorskan till 120%, hade mig, och mig själv även vid sidan om, som peppade....."andas, bara andas....han är alldeles strax här" hör jag mig själv viska i mitt eget öra .

Sedan, en sissta pusch med barnmorskans lov och han var ute!

Efter bara 3 minuters krystande och totalt 1 timme och 23 minuter efter att vattnet gått hemma föds han, vid vägrenen i ambulansen, någonnstanns i Svartå.

Vår Alfa💗

 

 

 

Allt är tyst och stilla. Allt förutom Alfa som visar vad lungorna går för.

Lättnaden, lyckan, glädjen. Jag bara blundar och andas. Tackar alla de högre makterna över att det gick så bra. Jag gjorde det.

VI gjorde det!

 

Sedan knackar det på ambulansdörren och plötsligt har jag min älskade man i ambulansen.

Återförenade.💘

 

Av någon anledning hade han bestämt sig för att vänta in oss och inte köra raka spåret till sjukhuset, sedan hade han mött ambulansen där barnmorskan befann sig och sedan undrat varför vi aldrig kommer?!

Han hade börjat köra tillbaka, funnit oss vid sidan av vägen. Väntat.

Väntat på att vi skall börja röra på oss mot Lojo.

Ingenting händer.

Han hade börjat ana att hans son håller på att födas som bäst där och då, vid sidan av vägen.

När han väl lämnar bilen och går upp mot ambulansen och knackat på hade han hört bebisropen innifrån.

Det måste ha varit under tiden som min man vandrat mot ambulansen som jag föder fram vårt barn, vår son. 

Jag krystade ju endå bara i 3 minuter och han får klippa navelsträngen i vanlig ordning. Han är lite skakig på handen och hans blick utstrålar både lycka, oro, så mycket kärlek och tumult på en och samma gång.

 

Både jag och Alfa får k-vitamin och jag föder fram moderkakan före vi börjar rulla fram den sissta biten till Lojo och förlossnings sjukhuset.

Mannen kommer efter i våran bil.

 

Väl framme på sjukhuset och i rummet det var menat att jag skulle föda kollas det om jag behöver sys eller dyligt.

Även min livmoder hade dragit ihop sig otroligt bra och jag blödde inte heller mycket.

Åter en helt otrolig förlossning och åter har jag så mycket att tacka min kropp för!🙏

 

 På sjukhuset får Alfa äntligen komma till bröstet och börjar äta genast med en gång. Vi får födelsedagsbricka och blir lämnade ensamma ett tag.

Där kommer tankarna ikapp mig lite.

jag födde faktiskt i ambulansen!

Utan någon sorts koll på hur bebisen mår, där inne i magen.

Det gick galant, men lite efterskräck får jag då jag tänker på att det faktiskt måste gå galant i ett sådant här fall!

Det finns ju ingen plan B i det skedet...där vid sidan av vägen.

 

Vi kramas och myser. Jag, mannen och lilla Alfa. Dricker kaffe och äter smörgås.

Sedan får jag äntligen ta en dusch medans mannen väger och mäter Alfa.

Även denna gången får våran son 10 apgarpoäng på alla 3 fälten😍

Han är perfekt!

 

Vi var totalt 24 timmar på sjukhuset före vi checkade ut på Julafton.

Vi var lagom hemma till Julbordet och julfirandet tillsammans med alla barnen, barnens farfar, mormor och morbror.

Åter, vilken lycka alltså?!!

Vi ser på Kalle Anka på kvällen och efter det kommer tomten.

Barnen öppnar klappar och det yr papper och band kring hela vardagsrummet.

Jag bara sitter i fåtöljen och myser, med den bästa julklappen i famnen.

Mitt i råddet, kaoset....det lyckliga kaoset, kan jag inte annat än känna enorm tacksamhet!

Slutet gott, allting gott.

Jag är 6-barnsmamma!💖