Susanna

Den vanliga ovanliga 1:a Maj.
Mitt liv kommer alltid vara mer eller mindre onormalt. Hur jag än försöker normalisera det genom mitt eget liv och mina val, min familj och mitt levnadsätt så kommer mitt liv alltid vara snäppet präglat.
Min 1 :a Maj började bland annat med att telefonen ringer strax före 8, detta bådar aldrig gott så klumpen i halsen infinner sig utan att jag ens behöver tänka på det destu mer.
Vi skulle grilla med barnen före mannen åkte till jobbet, så han och äldste sonen var redan ute på terassen för att sätta fjutt på grillen.
De yngre barnen tittar på barnpogram och min lilla baby gungar i sin babysitter, jag dricker kaffe och myser i soffan när jag ser på allt jag har runtomkring mig.
Mitt i det normala ringer ändå den förbannade telefonen och mitt mindset avbryts.
 
Jag hamnar avbryta och ursäkta mig från min familj för ett tag. Åter kallar det andra livet jag inte verkar bli kvitt ifrån hur gammal jag själv än blir. Jag kliver ut ur min trygga bubbla, klär av mig mammarollen och kliver istället in i storasyster-rollen...eller rättare sagt en annan sorts mammaroll.
Som tur var, var det inte så farligt denna gång. Plockade upp lite glas-splitter och plockade sedan upp en sliten lillebror utan skor från skogsbrynet.
Går med honom tillbaka "hem" igen och säger åt folkmassan som sitter där att klä på sig och gå hem de också. Ni är barn allihopa, gå hem till era familjer och fira Valborg.
VAD GÖR NI HÄR?
 
Säger det jag alltid säger till min bror. Obligatoriska "jag finns här" "jag gör vadsomhellst" och "SNÄLLA SLUTA, jag älskar dig"
 
Sen finns det inte mycket kvar för mig att göra, så jag går hem.
Jag har lovat Aurora att vi skulle åka till Leijonparken i stan idag, så det ska vi göra. Vi grillade till frukost och har redan hunnit med både korv och munk.
 
Är så jäkla tabu att överhuvudtaget skriva om missbruk, men jag känner bara att jag inte orkar mer. För vem ska jag vara tyst för? Detta tar upp så himla mycket energi av min vardag ibland att det är oundvikligt att det kokar över.
Kanske jag önskar påminna er alla såhär på Valborg när ni sitter och klirrar i glasen att verkligen vara tacksamma för vad ni har! Livet är ingen självklarhet och någon i din nära omgivning kanske mår jättedåligt utan att det syns utanpå destu mera, men i själva verket sitter denna och tänker på olika alternativ att avsluta sitt eget liv på.
Varje gång min telefon ringer vissa tider (kan känna på mig när det gäller min lillebror) är jag inställd på att "nu är det hänt", är han död nu?
Jag vet att jag en dag kommer att få begrava min bror om inte något händer snart och han blir kvitt sitt missbruk. Jag gör allt jag kan, men får ändå nöjja mig att sitta och se på när han förstör sitt liv.
 
Och har du en tonnårs-tjej eller kille, eller oavsett hur gamla dina ungar än är, RING och fråga för guds skull var denne är någonstanns om han/hon inte är hemma!
Sluta aldrig att visa att ni bryr er om, och var alltid hårda med att man ska komma hem, fira högtider tillsammans, prata och kommunicera!
Att vara både drog-och alkoholmissbrukare långt innan 20 år fyllda är ABSURT!
Alla har vi tid att påverka åt vilket håll våra barn går, oavsett fasst de i slutändan väljer själva. Visa bara att ni bryr er om dem och sätt tydliga gränser för vad som är rätt och fel.
Våra barn gör sällan som vi säger, utan gör som VI gör!
Gäller att tänka på vilken sorts förebild du vill vara!
 
 
Klara vappen bara och förlåt för att jag drog ner på stämningen.