Susanna

Om familjekurser, smartphones och dagens verkliga problem (enligt mig)
Har sovit uruselt inatt! Nästan direkt jag postade senaste inlägg tyckte jag mig känna bebisen vars hickade befann sig ovanför naveln, sen var det kört, har luggit och oroat mig hela natten över om han har svängt sig IGEN.
Åter dethär med att stressa över saker man endå inte kan påverka?!
Så jäkla onödigt.
 
Steg istället upp här vid 05 och som alltid när jag befinner mig ensam vaken i hemmet så börjar jag tänka på hur stor lägenheten endå kan kännas?!
När alla ligger varma i sina sängar, allt är lugnt och tyst, uppstädat, lugnt och luften är kall....... då tänker jag alltid på vad tusan folk menar att vi skulle ha det trångt för?
Var är det trångt nånstanns?
 
Det är nämligen så komiskt, att före andra, utomstående har kommit och konstaterat det för mig, så har jag aldrig riktigt tänkt på att vi skulle vara trångbodda precis.
Visst, vi skulle behöva ett garage och en större gård vore uppskattat att få springa omkring och leka fritt på........men flera rum?
Är inte så säker på det.
 
Läste en status imorse.........en mamma som skulle flytta in sin 6-månaders baby till eget rum och frågade nu runt på ett forum hur andra har gjort?
Hur gör man det smidigast?
Massor med kommentarer hade hon fått av andra mammor, med tips och råd över hur man lättast flyttar över (väldigt) små barn från föräldrarnas sovrum, till sina egna.
 
I mitt flöde dyker även de så välbekanta headlinesen upp, om hur barn och unga idag mår allt mer dåligt, vad som kan tänkas vara anledningen till detta?.
Familjer äter inte längre tillsammans, barn avlägsnar sig på sina rum med sina telefoner och "umgås" via sociala medier istället.
Båda föräldrarna jobbar fulltid, övertid, veckoslut (kanske just för att ha råd med allas rum och tekniska uppladdningar?)
Man pratar sällan, ser vad ungen gjort via ig-stories istället.
Multitasking, tidsbesparande. Lätt.
 
Mina ungar praktiskt taget hatar att befinna sig inne på rummet😄
Ofta är det ett mer som en bestraffning, om man har hoppat för mycket i soffan, inte kan sluta prutta vid matbordet eller om man behöver en time out helt enkelt.
Annars är vi alla i köket, kring matbordet, eller så bafinner vi oss i vardagsrummet, hela bunten.
 
Ibland kan jag bli irriterad, som när det är dockor, lego och böcker precis överallt!
Då händer det sig att jag frågar varför barnen inte kan hålla sig på sina rum å leka istället? Att det faktiskt är det dom finns till för, rummen!
Varje gång får jag samma svar, en oförstående blick och orden;
"-Men jag vill ju inte leka där själv heller?!"
 
Näe, precis..... för varför skulle ett barn vilja det?
Varför ska vi med all makt strida mot vår natur, avvänja barnen med närhet till föräldrarna redan vid 6-månaders ålder med eget rum, ge dem nyaste smartphones före de ens börjat förskolan, shasa in dem på sina egna rum för att rita och leka............umgås med sina smartphones?.
Vi är ju ett flockdjur vi också (precis som hunden vi promt ska klä på gummistövlar och försöka noralisera det med)
 
Under hösten har jag fått 2 stycken inbjudningar på wilma angående olika "familjekurser".
Om man har problem med föräldraskapet, tappat kontakten med sina barn, eller inte vet hur man ska återuppta samhörigheten inom familjen igen.
Sådana här kurser lär sälja som smör i solen nuförtiden och kostar alltid kring 60e/ familj.
 
Samtidigt som jag ska känna dåligt samvete tack vare pressen som kommer utifrån angående att jag INTE vill att mina barn har egna telefoner eller använder sig för mycket av ipads i skolan, hamnar förklara mig för varje gång folk fått reda på att jag väntar barn angående hur vi ska rymmas?!
(Problemet med hur andra uppfattar att vi ska rymmas uppkom redan när jag väntade barn nr 4)
 
Är det bara jag som tycker svaret på problemet är ganska solklar och inte kräver en 60 euros kurs för att bli medveten om?
 
Åter till om hur vi kommer få plats eller inte, visst, vi behöver lite mer utrymme, som i garage och ett hjälpkök.
Tvärtom, mina barn behöver dock inte mera kvadrater att kunna gömma sig på.
Tills dess skapar jag mer rum där det behövs.
Det gäller att skapa rätt sorts tänkande.
 
Nu behöver bebisen plats för sina kläder till exempel.
Det första man kanske tänker, är att vi nu måste handla en till byrå för att få plats med kläderna?.
En till byrå betyder dock ännu mindre golvyta och mera trängsel inne i vårt sovrum.
Istället löser jag det lilla problemet med en rejäl garderobs-sortering av mina och mannens kläder (som jag saknat dig Kon Marie!)
När vi sorterat bort sådant vi inte använder eller gör oss glada, får både mina och mannens kläder plötsligt plats på en och samma sida av garderoben.
Resultatet av detta, är att både Aviciis och bebisen kläder, plus en hel del annat ryms in på den andra sidan av garderoben( som har två sidor med hyllor och glid-dörrar av spegelglas) och jag kan till och med sälja bort "hemnes-byrån" där Aviciis kläder tidigare var placerade och rent av tjäna en liten slant!
 
Det blir liksom vad man gör det till!
Istället för att bara se till problemen och på vad man måste köpa till, bygga ut eller byta till större, kunde ju alla se över vad man redan har istället.
Sortera, lappa, sälja eller ge till secoundhand. Kommer det in något nytt ska något gammalt bort först. Tänka långsiktigt och tidlöst vad gäller nya investeringar samt prioritera.
 
För vem är det vi egentligen försöker imponera på?
Ska verkligen "resan till kanarieöarna" vinna över en lugn familjepromenad i skogen?
Ska jag verkligen behöva köpa detdär huset med över 8 rum och kök som jag aldrig skulle ha tid att städa bara för att barnens kompisars föräldrar tycker att vi bor för trångt?
 
Näe, vet ni.
Hellre lite skit i knutarna än ett rent hellvete, och det är inte storleken på huset som avgör hur lyckligt hemmet är.
 
Spar era 60 euro är mitt tips till er!
Istället för att sitta i ring med vilt främmande människor och undra över hur ni återupptar kontakten med era barn, se till att ni alla befinner er kring matbordet för en runda med spelkorten några kvällar i veckan istället.
Och är det veckoslutsjobbet eller övertiden som är problemet?
Sälj då huset och flytta till mindre, sälj ena bilen, båten, husbilen, eller ge upp en av dedär utlandsresorna för skogspromenaden istället (hunden behöver inte nödvändigtvis gummistövlar den heller!)
Just saying!
 
 
Tack och förlåt!🙏
//sanna
Christina

Så intressant inlägg! Min första reaktion kring det där med 6 månadersbabyn är nog; "oj, redan?". Visst saknar jag ibland ett mysigt inrett sovrum också, men de stunderna är så flyktiga. Har ingen tanke på att flytta E i eget rum på länge än. Största delen av månaden är det ju ändå bara han och jag hemma, så varför sku vi sova i varsit rum i varsin ände av huset då? Nä, han får nog sova i sin säng bredvid vår säng ett bra tag till. :)

Svar: javisst är det tidigt! själv kommer jag ju att ha både 1-åringen och bebis i vårt sovrum. På det viset har jag ju båda nära och man slipper springa om nätterna då en har tappat nappen och en skall ammas 😉
Alla gör ju självklart som man tycker, jag anser bara att många av dagens "problem" är rätt så onödiga från första början.
Susanna

Tiina

Intressanta skriverier :-) Vad jag tycker är att man inte skall ställa det ena mot det andra. Ett hus med många rum och kanske få barn är definitivt inte detsamma som att tappa kontakten med sina barn, eller omvänt som att litet boende och många barn automatiskt skulle linka ihop helheten. Det handlar om så mycket mer - familjen, stämningen, samhörigheten, föräldraskapet, mognad - what ever.
Sen beror det givetvis på i vilken ålder barnen är. Ett dussin tonåringar med ett dussin kompisar kanske inte älskar att mysa i ett minimalt kök osv.
Sen är det ju ett faktum också att alla har olika ekonomiska möjligheter att anpassa boendet efter den just då rådande livssituationen. Alla på sitt sätt och dessutom finns inget rätt eller fel. Alla gör på sitt sätt.

Svar: Absolut såhär. Alla familjer är annorlunda och alla gör så som det funkar bäst för dem. Oftast kan jag dock tycka att det fokuseras på fel saker när det kommer till att knyta an till familjen.
Sen så lär ju barnen hur de blir vana också!
Själv skulle jag varmt välkomna ett gäng med ungdomar att spela kort i mitt trånga kök och hoppas en dag på att de kommer vilja det också! 😉
Susanna

Stina

Vad gör man när barnen är större och behöv mera utrymme? När dom vill vara ensamma på rummet med sina kompisar? När dom inte vill umgås med sina föräldrar mera när vännerna är viktigare? När dom skall lära känna sig själv ovs

Svar: många intressanta frågor!😊 Själv anser jag kanske att barn lär sig känna sig själva också genom att göra mycket, lyssna och lära tillsammans med syskon och föräldrar. Det är ju genom diskussion som argumentation uppstår och alla får säga sin åsikt samt göra sig hörd.
Inte led någon heller nån nöd förr då alla mer eller mindre bodde smått.
Hos oss får alltid den som har kompis ha rummet för sig själv eller så får syskonen vara med och alla leker tillsammans (mina barn är ju rätt nära i ålder ) Eller så har dom ju hela skogen till sitt förfogande 😉
Susanna

M

Mycket bra grejer, håller i mycket med både dig och kommentatörerna ovan :)
Det jag ändå blir att fundera på är just situationen med ungdomar. Klart ungdomar kan lära känna sig själva i mångt och mycket just genom sällskap med familjen etc, eller genom att få tillgång till rummet när kompisar kommer över som du nämnde.
Men, när ska barnen få utrymme för att lära känna sin egen sexualitet? Eller, för att utveckla förmåga att åtminstone korta stunder klara ensamhet? Trångboddhet skapar nog där en del hinder att utforska det området. De flesta vill kanske inte direkt gå ut i skogen för att få utrymme att utforska sig själva och sin sexualitet :)

Svar: här kanske jag tänker att det alltid kommer tillfällen då man är ensam hemma. Syskonen är hos kompisar, föräldrar jobbar, handlar, gymmar,bortresta.
Sen är ju även badrummet en helig plats 😉
Susanna

K

ja verkligen ett eget rum för barnen är nog defenitift ett måste hemma hos oss .. När dom har sina pojk/flick vänner över som springer titt som tätt vill man inte dela rumm mera.. Vi byggde till när vi fick till ökning

J

Intressant diskussion. Håller delvis med men funderar på följande ;
Hur resonerar ni kring egentid som föräldrar i sovrum t.ex? Gissar att barnen oftast går tidigt och sova och ni får ihop egentid då men saknar ni inte isådanafall mys och egentid i sovrummet? Barnen är små en kort tidigt javisst och här går det också att pussla men jaa, hur resonerar du?
Tycker också som många ovan, barn o ungdomar förtjänar privatliv och lugn o ro. Dock håller jag mest med Tiina, var o en familj utgår från det som lämpar sig bäst för dem☺️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress