Susanna

Jag vet fan inte hur det börjar, men plötsligt är man bara där mitt i det.

Ja, jag snackar om kvällskaoset igen, även om ordet kvällskaos är värsta mesbegreppet när man är ensam med alla 4 plus då höggravid.

Senast jag hann andas så satt vi alla i köket och barnen ritade, vi hade jättemysigt. Det var lugnt och tyst, eller vi disskuterade sakta medans alla var fokuserade på sina mästerverk på pappret.

sedan märkte jag att Aurora börjar gnugga sig i ögonen och bli rejält trött så frågar om hon vill ha en macka innan hon blir allt för trött.

Det var där efter nångång som tillvaron helt plötsligt förvandlas till värsta mardröms scenariot och jag kan liksom inte röra mig utan mina fötter har täckts med cement i golvet och allt går i slowmotion framför mina ögon.

på köksbordet finns papper och tuschpennor utan kork, Lionel har smulat sönder ett suddigummi och Aurora ritar på bordet, helt plötsligt dukar Leevi fram ost och bröd och saft och alla börjar råffa åt sig som om de inte har sett en brödbit förr.

Det ska städas undan före vi äter, alltid, men nu hann jag bara inte med och inser snabbt att jag nu ligger i totalt underläge när det kommer till att hinna med dessa huliganer från och med denna stund.

Jag börjar med att sätta på korkarna på tuschpennorna samtidigt som Leevi (min duktiga stora kille) ser till att börja blanda vitamindricka till alla syskonen vid diskbänken. Vitaminerna är i pulverform så det hamnar lite överallt, bland annat i Auroras näsa när hon kommer och vill ha sin vitamindricka genast vilket resulterar i att hon (med munnen full med smörgås) lägger av världens djupaste nysning över alla köksluckor och ugnen.

Jag är totalbesegrad.

Lägger ner allt jag har i händerna och tänker sakta räkna till tio........... jag hinner smaka på siffran t..v..ååå när jag blir avbruten med ett illvrål från toaletten denhär gången.

Lionel står och spyr upp hela kvällsmålet på toalettgolvet!

Han i sin tur med sin yberkänsliga mage hade druckit upp sin vitamindricka i allt för snabbt tempo och hans mage blev för full helt enkelt och nu hade jag hela kalaset på golvet, ironiskt nog inte längre än en halvmeter från själva toastolen (får va tacksam att detta ändå skedde inne på toa och inte i soffan!)

Som en gasell som snubblar ger jag upp och breder ut mig så att leijonen lättare kommer åt strupen för att slippa onödigt lidande. Jag är totalbesegrad, ungarna vs mamma atleast 6-0!

Känslan just nu kan gämföras med en avgörande tackling i amrekansk fotboll, förutom att jag inte bar någon hjälm.

PS: Jag älskar er över allt annat!

 

Sanna i sover and out.