Susanna

Såfort jag skrivit klart inlägget igår började jag lipa. Jag tänkte på dagens kommande labb-besök och på hur lessen min lilla bäbis kommer bli....... sedan kunde jag inte ens titta på mitt lilla mirakel utan att börja bröla mer, Mjölken steg ordentligt igår och mina bröst är fortfarande som två bowlingklot så jag antar att jag fick ett sting av babyblues på köpet haha.

Well, tillbaka till dagens fruktade labb-besök.

Vi hinner bara in i provtagningsrummet så börjar ju mina tårar att strömma ner för kinderna (oh my god alltså så pinsam jag är!) klär av min bäbis ena strumpan och pussar och snorar ner hela lilla hälen, sköterskan ger mig en värmepåse och ser nästan lite skrämt på mig😆 "ja! mamma är skitbarnslig...än sen då?!" snäser jag ur mig och värmer lillis fot med påsen.

Sedan gör vi oss klara för själva sticket, svetten bara rinner ner för ryggen på mig i min fleecetröjja och jag håller lillis jättenära och är beredd på att börja trösta samtidigt som tårarna bara sprutar fram utan att jag kan kontrollera det.

PICK!!!

Ingeting händer! Rummet är och förblir knäpptyst. Min lilla superhjälte snusar sött vidare medans de fyller sina fem smö rör med blod från hans häl och mamma jag känner mig som en total åsna som ådstadkom en sådan scen utav det hela.

Snorig och ser värre ut en rudolf med röda mulen drar jag ner mössan så långt det bara går, tackar för oss och springer ut.

Vi hinner bara ut ur labbet så övergår mina tårar i totalt asflabb ihop med mannen!

Mamman med järnmasken är egentligen en riktig softis😅